Insändare: Det räcker med en version av muminserierna

01.09.2022 17:18
Förvirring råder kring svenskan i Tove Janssons muminserier. I HBL(10.8) säger rättighetsinnehavaren, Moomin Characters Sophia Jansson, att serierna ursprungligen översattes från det engelska ”originalet” till svenska, och ”de facto var det inte Tove som stod för översättningarna”. Men enligt muminforskningen (bland annat Juhani Tolvanen), och enligt Tove Jansson själv, är det tvärtom: ”[…] jag får in mera ’muminmässighet’ och roligheter om jag skriver fritt och utan att försöka använda mitt engelska ordförråd, som är ganska bristfälligt”, skrev hon i ett brev på 1950-talet och tillade att hon översatte serierna till engelska ”med hjälp av en ordbok och min bror”, det vill säga Lars Jansson.
Det råder därför knappast något tvivel om att de handtextade muminpratbubblor som publicerades i svenska tidningar och i album på 1950-talet formulerades av Tove Jansson själv. För det talar också språkets rikedom, som senare utgivare tyvärr har ansett att man fritt kan devalvera.
Som stickprov kan nämnas att i HBL:s version av episoden ”Mumin och havet”, som löpte från mars till juni i år, har originalets ”havets majestät” ändrats till ”havets stolthet" (stripp 3), ”rosenspaljé” har blivit "blomrabatter” (6) och ”plager med surfing” har ändrats till ”strand för bad” (7). Knappast livsavgörande, men ändå helt onödiga förenklingar.
Som jag nämnde i HBL (9.8) kör Svenska Dagbladet med ytterligare en tredje version av textningen i muminserierna. När Snorkfröken säger ”Det enda farliga är att vara rädd för ett spöke”, ströks i HBL-versionen en viktig fortsättning: ”Då växer det” (49). Den finns med i SvD, där bubbeltexterna i allmänhet ligger närmare originalet. Men inte heller där är de helt identiska. Och det är trots allt en subtil nyansskillnad – och en bortslarvad vits – om Muminpappan drömmer om att skriva ”Horisonten och jag” (HBL och SvD) eller, som i originalet: ”Jag och horisonten”.
Tove Janssons egen handtextning är mera uttrycksfull än nyutgåvornas maskinella.
Exemplen – och de halvdana förklaringarna från Bulls och Moomin Characters sida – tyder på att seriemediet inte tas riktigt på allvar.
Det skulle trots allt bli skandal ifall nyutgåvor av de klassiska text-muminböckerna skulle förses med stavfel ("lungt”), om nyckelord skulle ha bytts ut och om vissa repliker helt skulle ha lämnats bort. I serierna anses såna ingrepp tydligen inte spela någon roll.
Tove Janssons egen handtextning är mera uttrycksfull än nyutgåvornas maskinella. Förutom att betona vissa ord använde hon ibland till och med (till exempel för att signalera förälskelse) ”blommiga” bokstäver. Dags för en uppvärdering av Tove Janssons originalserier, sedda som en kombination av bilder och text.
Jag bifogar tre exempel på inledningsstrippen till ”Mumin och havet”. Först originalet, ur häftet ”Mumintrollet 4”, utgivet av Schildts 1958. I Svenska Dagbladets maskintextade version (14.3.2022); har bland annat ”älskling” blivit ”raring”. Också HBL:s lätt tillplattade version (9.3.2022) kör med en maskinfont, men utan emfaser, och också här finns subtila textändringar.
Trygve Söderling, Helsingfors

ANDRA LÄSER