För en viss sorts människa är Wes Andersons filmer oemotståndliga. Se bara den exakta kulören på den turkosa himlen i tidningen The French Dispatch – eller drinkarnas färgnyanser på serveringsbrickan i en tidig filmscen. För att inte tala om ett franskt höghus där åskådaren får titta in i flera fönster på en gång som i en julkalender. Jag bekänner genast färg och ryser av vällust.
ANDRA LÄSER
