Slagkraftig musikalisk tolkning av Paulus öde

När Manifestumdirigenten Jonas Rannila och hans driftiga herrar nu fortsatte den redan etablerade traditionen med ett stort sakralt verk vid allhelgona hade man funnit den på många sätt idealiska samarbetspartnern och Mendelssohns onödigt sällan framförda oratorium Paulus klingade ömsom ståtligt glansfullt, ömsom lyriskt intimt på ett klart tilltalande sätt.

Mendelssohn får delvis skylla sig själv för Paulus öde, då han tio år senare gick och skrev ett dramatiskt ännu fullödigare syskonverk, Elias. Paulus är dock ett mäkta slagkraftigt stycke, där Mendelssohn lagom vördnadsfullt bugar sig i riktning fader Bach, men samtidigt inympar ett avsevärt mått personligt hållen kontrapunktisk fräschör i körsatserna jämte melodisk sötma i ariorna.

Manifestum har en förmåga att locka ypperliga vokalsolister till sina produktioner och denna gång överträffade man sig själv med ett sångarteam som föreföll nära nog optimalt sammansvetsat och på alla plan lämpade för uppgiften.

Hedvig Pauligs klart skimrande sopran klingade som en ängel från skyn och Heikki Kilpeläinen tecknade med sin mustiga baryton en tillika myndig och sårbar huvudperson. Mati Turi gör kanske inte mera de stora dramatiska rollerna på scen, men här kom hans märgfulla tenor sannerligen till sin rätt och att ha Monica Groop i den lilla, men desto mer krävande, altrollen var självfallet rena lyxen.

Om någon trodde att semiprofessionella Kyrkslätts kammarorkester – som namnet till trots är en regelrätt sinfonietta – skulle vara framförandets svaga länk misstog den sig grundligt. Man presterade ett överlag överraskande schvungfullt och exakt musicerande och blott i några mer solistiska stråkpassager kom de smärre begränsningarna i dagen.

Jonas Rannila har länge haft Paulus högst på önskelistan och han föreföll med sitt rättframt energiska grepp om partituret och sina ensembler tveklöst vara rätt person på rätt plats att ro den nog så utmanande uppgiften i hamn.

Mendelssohns följande stora oratorieprojekt, Christus, hann inte längre än till skisstadiet, medan ämnet däremot lockade Liszt till ett av historiens stora sakrala mästerverk. Det är möjligt att det är en aningen för mastig bit för en amatörkör men å andra sidan tycks inget vara omöjligt för det här gänget, så låtom oss hoppas.