Julija Batenkova-Bauman tävlade om medaljer i Peking medan kriget rasade hemma i Ukraina – "Vi ville visa hela världen att vi vinner"

Det var bara fyra dagar efter OS-avslutningen i Peking 20 februari som Ryssland gick till anfall mot Ukraina – nästan precis som 2014, då ryssarna invaderade Krimhalvön. Det var också bara dagar innan de paralympiska spelen skulle köra i gång i Kina.

– Obeskrivligt cyniskt att inleda ett krig under paralympics. Många förlorar armar och ben under krig, säger Valeriij Sushkevitj, ordförande för Ukrainas paralympiska kommitté.

– Ryssland bröt mot den olympiska freden, som inleds en vecka före OS och avslutas en vecka efter de paralympiska spelen.

Sushkevitj har nyligen anlänt till Finland tillsammans med en stor del av det ukrainska paralympiska laget. Efter de spelen hade de ingenstans att ta vägen.

Den nygrundade föreningen Slava Ukraini kontaktade Finlands Olympiska kommitté, Undervisnings- och kulturministeriet och idrottsinstitutet Kisakallio i Lojo för att ordna deras ankomst till Finland.

Nu är det ungefär fyrtio flyktingar som inkvarterats i Kisakallio, – idrottare, andra lagmedlemmar och deras familjer. Slava Ukraini räknar med att det kommer ungefär lika många till, mem resan har varit svår att ordna för många. Totalt har Slava Ukraini ordnat resan för cirka 2 500 ukrainska flyktingar till Finland.

– Finland är mitt favoritland, näst efter mitt hemland Ukraina. Vi känner att folk stöder oss och älskar oss – och känslan är ömsesidig, säger Julija Batenkova-Bauman, 38 år, som för femte gången deltog i paralympics i Peking.

– Jag har varit i Vuokatti för att träna många gånger. Det är det bästa stället i hela världen.

Hon har vunnit 14 medaljer i paralympics, i längdåkning och skidskytte. Även i Peking var hon nära en medalj – fast utgångsläget var till synes omöjligt.

– Det var jättesvårt. Vi försökte koncentrera oss på tävlingarna, men tankarna var hos våra anhöriga i hemlandet, säger Batenkova-Bauman, som bland annat kom femma i distansloppet.

– Vi ville visa världen att vi vinner. Vi samlade alla våra krafter för att vinna. Jag bommade inte ett enda skott.

Hennes man och två barn var fortfarande i Kiev. Batenkova-Bauman åkte på förberedande läger till Italien redan före paralympics. Efter paralympics åkte hon direkt hem via Polen för att träffa sin familj. Därefter kunde de resa till Finland.

– Det är skönt att ha familjen med mig. Nu behöver jag inte mer oroa mig för att de får raketer i nacken, säger hon.

Ukraina gjorde enorm succé med 29 medaljer – varav elva guld – i paralympics 4-13 mars. Det var med nöd och näppe att laget ens kunde ta sig till Peking. Hur är det ens möjligt mitt under pågående krig?

– Vi frågade förstås oss sjäva om det ens är någon mening med att delta, säger Valeriij Sushkevitj,

– Ukraina var ett av de mest framgångsrika länderna i senaste paralympics. Vad skulle folk tänka om vi inte var med längre? Existerar vi ens längre? Vi ville vara där för att visa att Ukraina finns, vi är självständiga och vi slåss för vår frihet.

I Pyeongchang 2018 tog Ukraina 22 medaljer. Men succén var ännu större i Peking.

– Under kvällarna tittade vi på våra telefoner. Varje dag var det någons hus som hade blivit förstört av bomber och raketer. Ingen kunde sova. Jag såg idrottarnas röda ögon följande dag. De gick ut för att tävla. I skidskytte bommade de inte en enda gång, säger Valeriij Sushkevitj.

– Det var svåra vindar i Peking. Men noll bommar. Noll.

Bland annat tog synskadade Oksana Sjyskova tre guld och två silver i Peking. Vitalij Lukyanenko tog två guld och ett silver. Det var bara värdnationen Kina som tog fler medaljer i Peking – fast Ukraina bara tävlade i skidskytte och längdåkning.

– Många tror kanske att det är ingen som följer paralympics. Fel. Folket i Ukraina ville att vi vinner. Vi fick många, många, många meddelanden. Folk var väldigt glada över våra segrar, säger Valeriij Sushkevitj.

Hans telefon ringer mitt under intervjun. Samtalet kommer från Ukraina. Ringsignalen är Europes The Final Countdown. Svårt att säga om symboliken är avsiktlig.

– Vårt motto var att vi slåss för fred. Det betyder att vi slåss för allas fred. Det är verkligheten just nu.

Idrott är bara idrott. Men också Julia Batenkova-Bauman upplever att framgångarna i Peking har en stor symbolisk betydelse för folket i Ukraina.

– Vi tänkte att om vi vinner så vinner Ukraina. Det kan ta tid, men vi är övertygade om att vi vinner, säger Batenkova-Bauman, som är hemma från den av Ryssland ockuperade Krimhalvön.

Ryssland har blivit avstängt från all internationell idrott. Strax innan de paralympiska spelen skulle köra i gång bestämde internationella paralympiska kommittén IPC att de ryska och belarusiska idrottarna inte får delta i Peking heller.

– Det är helt klart att de absolut inte kan delta så länge det pågår sådana hemskheter i Ukraina. Men det finns också flera ryska idrottare som stöder sitt hemland. De borde aldrig mera få delta, säger Batenkova-Bauman medan hennes man Mykola nickar instämmande.

Under de senaste dagarna har det kommit in uppgifter om hur de ryska soldaterna massakrerat civila under sin reträtt i norra Ukraina. I södra Ukraina har tusentals civila dödats under den ryska belägringen av staden Mariupol.

– Vi förstår över huvud taget inte varför. Vad har de oskyldiga människorna gjort Ryssland? Mitt hjärta slits itu, säger Julia Batenkova-Bauman och vänder blicken mot sin sjuåriga dotter.

– Vår dotter är någonting som känns fint. Det får oss att tänka på framtiden. Hon heter Zeata. Det betyder gyllene.