Konsertrecension: Operamässigt passionerat Verdirequiem på körens villkor

Bland annat Brahms Ein deutsches Requiem har avhandlats i olika versioner och nu var det dags för den, jämte Mozarts, överlägset populäraste själamässan: Verdis Requiem. Ett ikoniskt mästerverk i det större formatet, vilket föranledde de ambitiösa herrarna att, sin vana trogen, slå sina påsar ihop med Helsingfors filharmoniska kör. Att dirigenten Jonas Rannila råkar leda bägge körerna gör förstås inte förutsättningarna sämre.

Att engagera överlag välspelande Pori Sinfonietta var heller ingen dum idé, åtminstone inte i teorin. Ofta görs verket med jättelika ensembler men nu var orkesternumerären inalles blott 29, vilket förklaras av att man nyttjade Joachim Linckelmanns kongeniala kammarorkesterarrangemang. Problemet var bara att kören, som räknade inte mindre än 94 strupar, inte sällan körde över orkestern så det sjöng om det.

Å andra sidan får man väl vara glad över att kören överlag hördes utan problem samt, inte minst, att herrarna och damerna för en gångs skull var jämställda visavi såväl antal som klang och volym. Och de facto var det inte mycket Rannila kunde göra åt den balansmässiga skevheten; att piska på orkestern ytterligare hade varit en omöjlighet och att dämpa kören rena galenskapen.

Ett requiem på körens villkor, med andra ord, vilket sannerligen inte heller är det sämsta. Inte minst som man presterade en sådan rasande klang- och inlevelsefull sång över hela den uttrycksmässiga skalan, alltifrån inledningens skönt operamässiga pianissimon till Dies irae-sekvensens våldsamma utbrott.

Själv föredrar jag Dies irae-befriade, i mer försonande tongångar tecknade själamässor – typ Faurés, Duruflés och Kokkonens – men visst är det en omöjlighet att tänka sig operaräven Verdis syn på ämnet utan vredens dags fasor och domedagsbasunernas skallande. Här gjorde även orkestern, med de synnerligen aktiva slagverkarna i spetsen, sitt yttersta för att förhöja temperaturen.

Rannilas syn på verket var åter, föga överraskande, italiensk så det förslog med raska tempon à la Toscanini och en stundvis operamässig, in på bara huden trängande känslosamhet. Solistkvartetten var dessvärre ojämn, även om samsången fungerade någorlunda, och den svaga länken var Heikki Halinen, vars i sig sympatiska tenor var alltför volymsvag för att på allvar kunna göra sig gällande i sammanhanget.

Niklas Spångberg hade inga problem med volymen, tvärtom, men när klangen ställvis tedde sig aningen rå och osofistikerad blev det damerna som fick rädda det hela. Jeni Packalen är i dagens läge vårt lands enda verkliga alt och hennes enormt mustiga och expressiva stämma bar suveränt också i de mest krävande lägena. Även Reetta Haavistos fylliga sopran visade sig ha acceptabel bärkraft och hon gjorde sitt stora solo i Libera me med äktitaliensk inlevelse och passion.