Krönika: ”Drottningen är död! Länge leve Kungen!” – när dödsbudet kom till puben i Paddington

Jag satt i puben Mad Bishop and Bear i Paddington på ett veckolångt besök i London när pubvärden med bestämda tag plötsligt klämtade tre gånger i den tunga mässingklockan intill bardisken och ropade: ”Drottningen är död! Länge leve Kungen!”

Det dova pubsorlet tystnade omedelbart. Alla ställde sig upp och fäste blicken vid den stora skärmen som direktsände BBC-nyheter. Några började gråta öppet. Andra började sjunga God Save the Queen. Det fanns också de som inte verkade bry sig nämnvärt men stämningen var vördnadsfull och dämpad.

Sedan morgonen hade hela den brittiska nationen levt i spänning under vad som kallades The Queen Watch (Drottningvakten), och nu hade det hänt. Drottning Elizabeth II hade avlidit i Balmoral i en ålder av 96 år.

Dödsbudet var väntat men verkade ändå komma som en överraskning och folk var tydligt till sig, oberoende av vad de tyckte om monarkin som institution eller dess representanter. Varje ny kund fick höra ”the Queen has just died, please show some respect” (drottningen har nyss dött, var vänlig och visa respekt).

Vilken vecka att vistas i London! Avgående premiärminister Boris Johnson gav sitt avskedstal. Liz Truss valdes till ny premiärminister och presenterade en ny regering. Och nu hade drottningen alltså avlidit efter ett historiskt långt styre.

Och mitt i allt det här befann vi oss, ett gäng utrikeskorrespondenter och pressfolk som hade jobbat tillsammans i Afrika på 1990-talet och nu samlats för att minnas en högt värderad avliden kollega i The Traveller’s Club i Pall Mall och The Frontline Club. Vi var färdigt ledsna, liksom. Jag har besökt London ända sedan barnsben och bott vid Green Park invid Buckingham Palace sedan jag var liten och aldrig upplevt något liknande (när prinsessan Diana dog födde jag min förstfödda i Finland).

Två dagar efter minnesstunden hade några av oss sammanstrålat i puben när dödsbudet kom. Vi var inte officiellt på jobb, men betedde oss instinktivt som journalister gör: kollade nyhetsflöden på sociala medier,  läste buden som trillade in från alla håll. Kollade fakta med varandra: Vad har du hört om hur hon dog? Har Truss sagt något? När blir Charles officiellt kung? Har du hört att han kanske inte vill heta King Charles III utan tänker ta namnet George? Var hålls begravningen riktigt?

Vi lämnade puben efter att ha förundrat oss över bilderna i våra flöden på regnbågen som hade uppenbarat sig ovanom Buckingham Palace i Londons gråa dis. Någon i puben undrade om de skimrande vackra färgerna var ett tecken från drottningen: att hon hade återförenats med sin älskade prins Philip och att de nu tog farväl av folket. Blommorna började genast placeras utanför palatset i en stilla ström som fortsatte på fredagen.

Jag beslöt att ta Jubilee-tunnelbanan till West Hampstead och för att sedan promenera till dotterns lägenhet där jag bodde. Bredvid mig i tunnelbanan satt en pappa och tonårsdotter. Han förklarade mycket och noga: ”Du ska komma ihåg den här dagen, den är historisk. Drottningen var en god människa, en sann matriark. Hon var klok och vänlig trots att hon fick utstå en hel del, för hon regerade så länge. Hon styrde från etermediernas tid till smarttelefonernas tid och träffade 15 premiärministrar. Ända sen efterkrigstiden och Winston Churchill var hon boss i The Firm, i 70 år! Hon var ganska modern fast hon var så gammal. På senare tid hade hon till och med börjat betala inkomstskatt – fast ingen vet hur mycket.”

Senare på kvällen grät min dotters halvbrittiska, halvkanadensiska vän Sean när vi såg på tians nyheter. Han och jag sjöng God Save the Queen medan min dotter fnös åt oss och inte förstod vad vi sörjde: ”Monarkin är så out, de är en utdöende, onödig släkt.”

Sean berättade att hans mamma hade blivit så chockerad av nyheten på jobbet i Kanada att hon tvingats gå in i ett skåp på för att gråta. ”Få se hur det ska gå för samväldet nu? Drottningen stod för kontinuitet och stabilitet och ingen blir mera som hon.”