I krigsdimman

”The bullshit piled up so fast in Vietnam, you needed wings to stay above it.”

Yttrandet fälls av kapten Benjamin L. Willard (Martin Sheen) i Francis Ford Coppolas film Apocalypse Now (1979), men kunde lika gärna tillskrivas någon av de intervjuade i den hyllade dokumentärserien om Vietnamkriget som Yle sänt i vinter.

Här blottläggs nämligen med eftertryck krigets moraliska moras. Slutresultatet är både tankeväckande och chockerande, parallellerna till dagens Syrien inte svåra att finna.

Dokumentären fick mig också att reflektera över mitt eget tidiga intresse för en konflikt som knappast kan anses vara min generations upplevelse. Ändå var jag tidvis lika insnöad på ämnet som jag senare skulle bli på exempelvis Palmemordet. Varför?

Svaret stavas åttiotalets filmutbud. Faktum är att för oss som är födda i slutet av sextiotalet präglades tonåren av en stadig ström av Vietnamfilmer. Eller ja, inte bara av Vietnamfilmer, utan över huvud taget av filmer som tangerade det militära: Tapto (1980), Tjejen som gjorde lumpen (1980), Militärskolan (1980), Lumparkompisar (1981), En officer och gentleman (1982), De skoningslösa (1983) – det var ingen ände på skildringarna av militärutbildning i en eller annan form.

Redan dessförinnan hade de djärvaste av oss sett Michael Ciminos Deer Hunter (1978), en legendomsusad rulle bland tonårspojkar vid den här tiden. Den enda film som kunde mäta sig med den var Martin Scorseses Taxi Driver, som släpptes några år tidigare. I likhet med John Rambo, som gjorde sin premiär på vita duken 1982, var huvudpersonen i Martin Scorseses kontroversiella samtidsskildring också en traumatiserad Vietnamveteran.

I mitten av decenniet kom sedan de stora kioskvältarna: Oliver Stones Oscarsvinnare Plutonen (1986), Stanley Kubricks Full Metal Jacket (1987), John Irvins Hamburger Hill (1987) – samt min egen personliga favorit, Barry Levinsons Good Morning Vietnam, med Robin Williams i rollen som den munvige men alltmer desillusionerade diskjockeyn Adrian Cronauer.

Lägg därtill andra delen av Oliver Stones Vietnamtrilogi, Född den fjärde juli (1989), i vilken Tom Cruise gestaltar den rullstolsbundne ex-soldaten Ron Kovics kamp för veteranernas rättigheter, och man kan lugnt påstå att det inte gick ett år utan en film som inte på ett eller annat sätt skulle ha tangerat det stora amerikanska efterkrigstida traumat.

François Truffaut hävdade en gång att det var omöjligt göra en antikrigsfilm eftersom själva gestaltandet av krig på vita duken oundvikligen glorifierar detsamma och gör det till något som ser kul ut.

I så fall gällde den regeln inte längre på åttiotalet, för sällan har krigets vanvett skildrats lika brutalt och naket som då.

Vissa av oss gjorde det till pacifister, medan andra inspirerades att satsa på en karriär inom försvaret. Oberörd förblev ingen.

Ändå är krigets grymhet fortfarande lika svår att förstå, för att parafrasera Röda Korsets aktuella Syrienkampanj.

Det nymornade intresset för konflikten i Sydostasien fick mig också att tänka på Bruce Springsteens memoarer häromåret, där ett av de mest gripande avsnitten handlar om lättnaden han kände den dagen han fick frisedel vid mönstringen i Newark 1968.

När man ser Ken Burns och Geoffrey C. Wards utmärkta dokumentär förstår man också varför.