Nordisk kombination: Eero Hirvonens nyfunna sinnesro är vägen tillbaka till toppen

Säsongen 2017–2018 log livet för en ung Eero Hirvonen som radade upp fem individuella prispallsplatser och ytterligare två i lagtävlingar bland annat tillsammans med kompisen Ilkka Herola. 22-åringen kom sexa både i världscupen och i de två individuella tävlingarna i OS-debuten i Pyeongchang.

Följande säsong var något svårare men bjöd också på sprudlande euforiska känslor då Hirvonen och radarparet Herola vann parsprinten i Salpausselkäspelen i Lahtis.

Sedan gick det neråt.

Skador, hälso- och teknikproblem skapade en negativ spiral som ledde till en tre säsonger lång ökenvandring. En sjundeplats i världscupen i Oslo i mars blev en ljusglimt då Hirvonen kom in bland de tio bästa efter en paus på över ett år.

Och bättre skulle det bli.

Landslaget i nordisk kombination ömsade skinn efter OS-säsongen, fick en ny chefstränare i Antti Kuisma och meriterade Mika Kojonkoski tog över som grenchef för både nordisk kombination och backhoppning.

Det visade sig vara en välkommen kick för Hirvonen som nådde en ny nivå i sommarens GP-tävlingar. Han knep en deltävlingsseger och kom tvåa i totalpoängen bakom Herola.

– Visst är det ju så att självförtroendet stiger då det går bra för en. Det ger hopp om att man går i rätt riktning. Jag har ändå haft det ganska svårt under de senaste säsongerna. Jag har inte presterat så som jag har velat – speciellt under tävlingssäsongen. Förändringarna i träningen och en hel och problemfri träningssäsong gav fina resultat i somras. Det ger hopp om bättre, säger Hirvonen en dryg månad före världscuppremiären i Ruka.

Hirvonen är känd som en bra skidåkare men då backmomentet regelbundet gått helt åt skogen har de senaste säsongernas tävlingar varit en via dolorosa också i skidspåret.

Vad har då hänt i sommar? Varifrån hittade Hirvonen hoppformen som för fyra, fem år sedan gjorde honom till en av världens bästa i grenen?

– Det är ingen enskild grej som lett till förändringen – så är det ju sällan. Att jag fått träna frisk och inte behövt göra kompromisser och att jag genom repetition fått en trygghet har hjälpt mig hitta rätt i de små tekniska grejerna. Alltid har jag ju vetat hur man ska komma ner från backen men har inte på senaste tiden bara fått det att stämma. Backhoppning är en speciell gren eftersom en bra och en dålig prestation kan se likadana ut. Det som är avgörande är att prestationen måste finnas i ryggmärgen för att den ska komma ut på rätt sätt. Om man försöker tvinga fram den med våld så blir det ingenting.

För att ännu jämföra Hirvonen och Herola så har kompisarnas karriärkurvor pekat åt ganska olika håll under de senaste säsongerna. Herola, 27, har visserligen också haft sina dystra veckor och månader men VM-silvermedaljen 2021, en rejäl hög tio-i-topp-placeringar förra säsongen och status som världscupens bästa skidåkare har gjort honom till landslagsstjärna nummer ett samtidigt som en frustrerad Hirvonen jämrat sig i intervjuzonen tävling efter tävling.

Hirvonen har förstås varit glad för sin kompis men mentalt har det varit tungt. Hirvonen har jobbat mycket med den psykiska biten för att hitta svar till vad som är grundorsakerna till det som ger honom glädje i backen och i skidspåret. Hirvonen påminner att de besvikna kommentarerna i intervjuzonen endast är en liten del av helheten och att han i dagsläget har en återfunnen positivitet i sitt liv – både inom idrotten och utanför.

– Allt är riktigt bra just nu. Träningssäsongen kunde inte ha gått mycket bättre och så här bra har jag inte kunnat träna på många år. Dessutom har jag kunnat jobba med mina studier och hittat en bra balans överlag.  Det har gett en viss sinnesro för idrottandet, berättar Hirvonen.

– Nuförtiden orkar jag inte tänka på det sättet att jag slår fast något placeringsmål. Jag vet själv – och det gör ni också – när jag är nöjd och inte behöver deppa i intervjuzonen, svarar Hirvonen med ett skratt.

– När jag hoppar och skidar på min bästa nivå så ser det ganska bra ut i resultatlistan.