I kvinnorörelsens barndom frodades den lesbiska kärleken i tysthet

August Strindberg hade inte helt fel då han anklagade den tidiga kvinnorörelsen för lesbiskhet. Hans syfte var att misskreditera den, men faktum är att samkönade kärleksrelationer inte var ovanliga. En del kärleksbrev finns bevarade, andra har bränts – av oro för att de skulle hamna i fel händer.

Sophie Elkans och Selma Lagerlöfs brevväxling mellan 1894 och 1921 omfattar 3 200 brev. De båda författarna – här porträtterade i Nääs i Västergötland – var medvetna både om korrespondensens historiska värde och om hur farlig den varit för dem i deras samtid: ”Det hela är så strängt intimt, att det knappast kan tryckas förrän om hundra år," skrev Lagerlöf.
”När man studerar enskilda individers gärningar ser man också de många trådar som löper i ett finmaskigt nät mellan kvinnor, mellan grupper och kretsar – även över stora avstånd – och inte minst över generationsgränserna”, skriver redaktörerna Eva Borgström och Hanna Markusson Winkvist i det inledande kapitlet i boken Den kvinnliga tvåsamhetens frirum. Kvinnopar i kvinnorörelsen 1890–1960 (Appell Förlag 2018).

ANDRA LÄSER