En eftermiddag i London

I England har alla läst om juden som flyttade till ett muslimskt land och levde inkognito där i tio år. Mannen som hatade hetta och flyttade till Lahore! David Lytton skulle passa perfekt i en sång av Morrissey, skriver Tapani Ritamäki.

På väg till Belsize Park för att träffa min vän Andrew plockar jag upp den engelskspråkiga Metro-tidningen. Ögnar igenom sidorna, fastnar vid en artikel om en man som för drygt ett år sedan hittats död på en hed utanför Manchester. Mannen, klädd i sommarkläder mitt i december, hade tagit stryknin och dött den plågsammaste död man kan dö för egen hand. Kampen efter en dos stryknin varar i timmar, till slut kvävs man. Det har använts som råttgift men är numera av etiska skäl förbjudet i England, läser jag. Inte ens en råtta ska behöva dö så. Bara i en deckare av Agatha Christie ska man dö så.
I över ett år var mannens identitet ett mysterium. Han hade inget annat i fickan än en tågbiljett. Ingen telefon, inga kreditkort, inga id-handlingar. Hans fingeravtryck fanns inte i några register, ingen anhörig tog kontakt. Efter mer än ett år av undersökningar kunde en metallplatta som satt inopererad i hans höft lokaliseras till Pakistan. Hårt jobb med flygpassagerarlistor gav till slut en ledtråd: en David Lytton hade flugit in från Lahore en knapp vecka innan mannen på heden hittades. Sakta började bakgrunden nystas upp. Lytton hade 2006 promenerat ut ur sin lägenhet och flyttat till Lahore utan att säga ett ord till sin fru eller sin bror eller nån över huvud taget. Ingen hade vetat att denna judiska man från London i tio år hade bott i det muslimska Pakistan. Man fick veta att hans visum gått ut och han sannolikt därför så brådstörtat lämnat landet. Först tagit flyget, sedan tåget, sedan råttgiftet. Lahore–London–Manchester.
Jag läser artikeln med förundran och bestämmer mig för att skriva en essä om mannen. Ta reda på allt som finns att ta reda på. Men nu är tuben framme i Belsize Park. Efter lite strul hittar jag Andrew och vi åker i hans bil till John som spelat i ett av mina favoritband: The Jesus and Mary Chain. Vi sitter i Johns och hans flickvän Paulas trädgård och dricker kaffe och John berättar hur han brottades med lönnfeta Robin Guthrie från The Cocteau Twins efter en spelning. Polisen som väntat utanför för att göra en knarkrazzia på klubben precis samma kväll kom av sig på grund av slagsmålet och John och Robin fick en allvarlig varning för att ha saboterat viktigt polisarbete.
Mary Chain brukade avsluta sina gigs med att slå sönder instrumenten, inte bara sina egna utan också uppvärmningsbandens – eller huvudbandens på den tiden då de ännu inte var stora. Frontfigurerna, bröderna Reid gillade att slåss också sinsemellan och därför splittrades Mary Chain till slut.
Nick Cave, Johnny Thunders, Lloyd Cole – John har anekdoter om de flesta ... Solen värmer, historierna värmer (jag har ändå ägnat ett halvt liv åt rockplattor). Diskussionen böljar hit och dit, jag kommer att tänka på artikeln jag nyss läst och frågar om ”The man on the moor”. Han har toppat löpsedlarna i England det senaste året, alla har läst om juden som flyttade till ett muslimskt land och levde inkognito där i tio år. Mannen som hatade hetta och flyttade till Lahore! David Lytton skulle passa perfekt i en sång av Morrissey.
Andrew som suttit tyst en stund samlar sig och levererar sedan en prickfri överraskning: ”Jag vet en del om Lytton, eller Lautenberg som han hette. Han var nämligen min klasskamrat i Christ College i Finchley.”
Det går ett sus genom trädgården.
Fortsättning följer. I form av en essä kanske.
ANDRA LÄSER