Solidariteten brister inom lärarfacket

Frustrationen på fältet är enorm bland kolleger med hög undervisningsskyldighet.

Finlands svenska lärarförbunds (FSL) ordförande Christer Holmlund skriver i en insändare (HBL 8.11) att varje medlem kan påverka. Det har jag försökt göra i drygt 20 år ända sedan jag förstod att undervisningsskyldigheten var så orättvis. Dock utan resultat. Jag har tappat hoppet och tycker i dag att Undervisningssektorns fackorganisation OAJ och FSL inte jobbar för devisen: lika lön för lika arbete.
Jag har försökt påverka genom att skriva brev till OAJ:s chefsförhandlare, skrivit ut mig ur facket för att åter skriva in mig och talat med förtroendemän. Jag har uttalat mig under Aineopettajaliittos möten, diskuterat i och utanför lärarrummen, skrivit på sociala medier, skrivit otaliga kolumner, talat med OAJ:s och FSL:s representanter på diverse mässor, röstat i alla fackliga val liksom nationella. Suttit med i otaliga arbetsgrupper inom Förbundet för lärarna i historia och samhällslära rf sedan 1999.
Jag har varit med om att uppmuntra kollegor att skriva brev till justitieombudsmannen – och där fanns plötsligt hjälp att få. På JO-ämbetet tyckte man för tio år sedan att det var lagvidrigt att modersmålslärare fick 43 euro i timmen per vecka för att sköta ett klassföreståndarskap i högstadiet medan geografi- och historielärare bara fick 29 euro i timmen. Bara den lilla orättvisan betydde cirka 30 000 euro under en lärarkarriär. I denna fråga kändes det mer som om det var JO och inte OAJ/FSL som kom till hjälp. Anmärkningen gjorde väl så att OAJ, hör och häpna, prioriterade klassföreståndarskapets ersättningsnivå i förhandlingar med kommunarbetsgivarna.
Vad har jag då kunnat påverka som medlem i FSL? Väldigt lite, och det känns ytterst frustrerande att som en erfaren lärare i historia och samhällslära inte kunna påverka sitt arbete och den orättvisa synen på lön som pågått decennium efter decennium. Frustrationen på fältet är enorm bland kolleger med hög undervisningsskyldighet. Jag tycker allt detta visar brist på solidaritet när facket inte lyckas prioritera lika lön för lika arbete.
Vad mera kan jag göra, ordförande Christer Holmlund?

Petter Wallenius

lektor i historia och samhällslära, Helsingfors

ANDRA LÄSER