Bokrecension: När man vet att ens föräldrar föredrog ens syster

Alex Schulmans sjätte roman är så välslipad att den gränsar till entydighet, men Henrik Jansson hittar också flera gripande sekvenser i Malma station.

Alex Schulman låter tågresor mot Malma station utgöra navet i sin sjätte roman.
Henrik Jansson
25.09.2022 04:55 UPPDATERAD 26.09.2022 10:43

ROMAN

Alex Schulman
Malma station
Albert Bonniers förlag 2022
Redan efter ett par sidor i Alex Schulmans sjätte roman Malma station kommer en scen som är så infernalisk att dess klang sedan ligger kvar genom hela berättelsen.
Systrarna Harriet och Amelia ligger vakna en kväll och hör genom väggen hur föräldrarna som ska skiljas köpslår om dem. Någon ska flytta iväg tillsammans med mamman, någon bli kvar med pappan, och Harriet uppfattar tydligt att de bägge föredrar att få Amelia. Den här diskussionen, som föräldrarna slarvigt nog låtit henne höra, kommer hon att bära med sig hela sitt liv.
Minnesbilden lyfts fram för läsaren när hon ett par år senare sitter med sin pappa på ett tåg, och överlag spelar just tågen en central roll i romanen. Varje kapitel inleds på en station eller i en tågvagn, och första gången huvudpersonerna framträder är när de – under olika tidsperioder – stiger på tåg som alla är på väg mot berättelsens epicentrum, Malma station. Det är där de olika människoödena ska mötas, och hemligheterna avtäckas.

Fånge i andras val

Var och en av de tre personer perspektivet sedan kommer att växla mellan bär på djupa personliga sår. Harriet den bortvaldhet relationen hon sedermera fått med pappan aldrig fullt ut kan kompensera. Oskar sin otillräcklighet i förhållande till både Harriet och deras dotter Yana. Och Yana känslan av att ha blivit lämnad av Harriet och mentalt utfrusen av Oskar, och sedan helt ensam med sina frågor.
Schulman rör sig alltså som så många gånger tidigare i familjesfärens mörkare skrymslen, och samtliga de inblandade är fångade i ett nät där det förflutna och framtiden möts. 
Harriet säger sig föredra det förflutna eftersom hon varje gång hon minns något också kan försöka omskriva och tolka det på något nytt sätt.
I sin framtid upplever hon sig däremot vara fånge i val andra gjort före henne, ”en bärare på giftet till nästa generation”.

Lite väl slipat, men elegant

Den kalejdoskopiska ramen, med ständiga växlingar mellan olika tidsperioder och varierande berättarperspektiv innebär att berättelsen blir ett pussel. Bitarna är åtminstone lika många som bokens kapitel (28), men ett mönster börjar snabbt utkristallisera sig så att det blir uppenbart var varje bit ska placeras.
Bitarna hakar fast i varandra så mödolöst att helheten blir perfekt som en slipad pärla, men samtidigt måhända lite väl självklar och entydig. Några bitar hade för min del gärna fått förbli mer udda, vilket kunnat göra läsningen mindre lättflytande men mer oförutsägbar.
Fast om ett visst mått av konstruktion vilar över helhetsbygget bör det tilläggas att Schulman onekligen högst elegant knyter ihop sina trådar. Han behärskar sitt litterära hantverk, och många av de enskilda scenerna med människor som försöker nå fram till varandra är också ytterst känsligt gestaltade.
Speciellt uppskattar jag en del sekvenser med Harriet och hennes pappa, vilka i sin dubbelhet – att älska varandra men samtidigt sakna ord för att uttrycka det – blir både gripande och vackra.
Det grundläggande stämningsläget här liksom i hela berättelsen präglas av en stillsamt sorgsen melankoli, som också inkluderar stråk av mer explosiva känslor.

Tågets lockande rörelse

Idén att låta en hel berättelse utspela sig på ett tåg är givetvis inte ny, tvärtom är upplägget närmast klassiskt – speciellt inom filmens värld. Kanske är det därför Schulman också sett det som relevant att i intervjuer redovisa för sin egen nära relation till detta färdmedel.
”Det är någon som sagt att den aldrig har sett ett tåg passera utan att vilja vara på det tåget. Jag känner exakt samma sak, det är så härligt med den där rörelsen.”
Och målet för rörelsen är här titelns avlägsna och öde station, där överlevaren Yana hoppas få svar på sina frågor.
”Hon är den enda som går av, och ingen går på. Hon vandrar över den smala plattformen, stannar till vid skylten. Malma station. Framför den ser hon bänken. Årtionden har passerat, men den står kvar, det är samma bänk. Hon öppnar fotoalbumet, och bläddrar fram till fotografiet på sin mamma där hon sitter på den bänken och håller sina händer för ansiktet.”

ANDRA LÄSER