Man i Malmö, kvinna i Köpenhamn

”Jag, den ’meste Malmöförfattaren’ – hamnarbetaren, taxichauffören och fotbollsspelaren – som plötsligt försvinner in genom the looking glass och kommer ut på andra sidan, som en annan och därmed också – eller inte? – förändrar hela min/sin historia.” (Fredrik Ekelund)

Vill man bli överraskad ska man läsa Fredrik Ekelunds senaste bok Q, gärna efter att först ha följt hans tidigare författarskap. Själv har jag måhända hängt med bara sporadiskt, men i varje fall fått en bild av en skribent som bjudit på fotboll, allmän grabbighet, bärsintag och mord med efterföljande polisutredningar.

Och så plötsligt den här ”komma ut ur skåpet”-berättelsen.

Ekelund levde ett tryggt medelklassliv, i radhus med en trevlig fru och välartade vuxna barn, och litterär framgång saknades inte heller. Men också om hans tillvaro utifrån sett kunde förefalla idyllisk kände han sig periodvis halv, och de hemliga ångestattackerna ville inte lämna honom i fred.

Men så, vid fyllda 60 år, vågade han till slut gå in i en livsavgörande metamorfos.

”När jag kommer förbi H&M:s skyltfönster (…) ser jag en skyltdocka. Det är hennes hållning, någonting i den som får blixten att slå ner i mig. (...) Jag är hon, hon är jag. Hon är ljusblixten som klyver mig, får mig att förstå vem jag är.”

Han börjar bejaka sin kvinnliga sida, och skapar sig till och med ett kvinnligt jag: Marisol. I praktiken är han därefter, något förenklat, Fredrik i Malmö och Marisol i Köpenhamn.

”Skillnaden mot ’Fredrik’? Att jag hela tiden måste vara medveten om alla detaljer i min outfit: var kjolen slutar, hur peruken sitter, att smink och mascara är perfekta, en helt annan självkoll och självblick än den jag har som man.”

Som transvestit kan han vidga sin könsidentitet, men han tvingas också betala ett högt pris redan i och med att hustrun Alice omedelbart tar avstånd från honom. Under de mörkaste stunderna drabbas han då av tvivel och självmordstankar, men småningom är det ändå den extatiska frihetskänslan som kommer att dominera.

Ekelund förmedlar med hetsigt driv en upplevelse av gemenskap inom transkretsarna, en berusande känsla av fest och att trots allt inte vara ensam.

Och den samhörigheten behövs verkligen, som motpol till erfarenheten av att man som transperson hamnar längst ner i alla hierarkier – också i gayvärldens. Liksom systemfelet att transvestiter med peruker, korta kjolar och stövletter av omvärlden alltid ses som ”män utklädda till kvinnor”. Då förvandlingen egentligen går så mycket djupare.

I avsnitten där Ekelund berättar om hur han informerar sina barn och bonusbarn om sin nya könsidentitet blir texten både gripande och rolig. Reaktionerna varierar, men i det stora hela förhåller sig dessa unga vuxna rätt förstående.

En av flickorna ger honom småningom en plastpåse med ögonskuggor, kajalpennor och mascara, som hon själv ”inte längre har användning för”. Och en av sönerna föreslår skrattande att han måste starta en HBT-sektion inom de lokala fotbollshjältarnas anhängarklack: ”Transor för Malmö FF!”

Stilmässigt är Q ett spretigt kollage där tankar, minnen och skeenden blandas med brevväxling och nyhetstexter. Förlagets genrebeteckning ”roman” är tveksam, då boken är så här entydigt självbiografisk – fast det spelar kanske mindre roll.

Rent litterärt kan helheten i varje fall kännas en aning obearbetad, med en del partier som snarast ger intryck av att vara snabbproducerade anteckningar; det blir då ibland mer yta än djup, fler extatiska nätter än reflektiva dagar. Själv upplever jag dessutom både den fortgående brevväxlingen med den bolivianska vännen och de återkommande nyhetsutblickarna som i sig måhända relevanta men ändå lite distraherande sidospår.

Men som dokumentering av författarens kamp för att erövra sin sanna identitet – eller bejaka sin dubbla könsidentitet – har boken ett stort värde. Inom svensk litteratur är den så ovanlig, rentav exceptionell, att jag trots invändningarna tar emot den med glädje och bultande hjärta.

Ekelund har verkligen ett ärende som han brinner för, och att han så förbehållslöst sätter sig själv på spel är värt all respekt. För visst är det ju som en av hans vänner sagt, efter att han berättat om sin transhemlighet för henne.

”Lyssna nu: Du måste skriva om detta! Du har inget val, Fredrik. Det är din uppgift.”