Varför finns hon inte där?

Kring den internationella kvinnodagen funderar jag på frånvaron av kvinnliga subjekt i den västerländska konstmusikens kanon. Varför finns hon nästan enbart där som det manliga geniets musa? Kan hon inte producera kvalitetsmusik, lyser hon därför berättigat med sin frånvaro?

Jag brukar bli fullkomligt exalterad då jag finner en ”ny” kvinnlig tonsättare från det jag betraktar som mitt specialområde, 1600–1700-talen. Med lysande blick och yviga gester får kollegerna höra hur alldeles fantastiskt detta är! Jag är särskilt intresserad av tonsättare som skrivit för mitt eget instrument, för den kvinnliga rösten. Det är något speciellt i uttrycket och röstbehandlingen i exempelvis Barbara Strozzis och Chiara Margarita Cozzolanis verk. Text och musik kommer ofta nära mig på ett vis som är svårt att verbalisera men genast igenkännbart. En motett med feminint subjekt i librettot är lätt att relatera till.

Men är dessa verk då av dålig kvalitet? Det ska väl finnas en anledning till att kvinnliga subjekt mer eller mindre helt saknas från vår musikkanon? Tja, vem som nedtecknat historien har en stor betydelse. Exempelvis har de manliga kapellmästarna i Markuskyrkan i Venedig fått betydligt mer uppmärksamhet än de musicerande nunnorna i Sankta Radegonda-klostret i Milano. Detta trots att nunnorna var stora stjärnor och kända i hela riket på sin tid, deras konserter inför betalande publik var ytterst populära. Men Monteverdi och hans kolleger har ansetts viktigare för oss att känna till än dessa musicerande nunnor. Jag har absolut inget emot Monteverdi, hans musik är genial – men jag anser att en modern syn på historia även behöver bruk av ”genusglasögon”. Vi behöver inte av gammal vana framföra enbart manliga kompositörers verk. Genom att gräva fram hittills okänd repertoar har vi mängder av fin musik att upptäcka.

Avsaknaden av kvinnliga tonsättare från dessa epoker beror även på att deras musik ofta inte publicerades, och alltså inte gjordes känd för allmänheten. Kvinnor kunde inte få anställning som kapellmästare vid europeiska hov utan var verksamma i klostren och hemmen. Därför skrev de inte symfonisk musik utan snarare vokal- och kammarmusik för sin närmaste krets. Deras verksamhet var helt beroende av påvens eller familjens godkännande. Nunnorna i Sankta Radegonda upplevde sin storhetstid under medlet av 1600-talet, tills Milanos biskop fick för sig att det inte var helt okej med sådan verksamhet. Därigenom tynade musiklivet i klostret bort.

Genom att editera och publicera de verk vi kan hitta i arkiven (en stor del hittar vi digitaliserade på nätet) blir det kvinnliga subjektet förhoppningsvis så småningom en självklar del av den västerländska konstmusikens kanon. Det är en rikedom för oss, att du och jag upplever att vi finns i ett musikaliskt sammanhang sedan århundraden tillbaka.