I vargrevir med erfarna alfadjur går det att lära vargarna var gränsen för människans tolerans går

Bara om vargarna överlever människans signaler lär de sig någonting.

04.12.2020 19:05
Medborgarinitiativet om stamvårdande jakt som diskuteras i riksdagen är exceptionellt. Poängen med medborgarinitiativ är att medborgare skall kunna ta initiativ till ny lagstiftning, men i det här medborgarinitiativet saknas konkreta förslag till nya lagparagrafer.
Den rimliga förklaringen är att initiativtagarna var medvetna om att stamvårdande jakt skulle vara möjlig även med nuvarande lagstiftning. Redan innan medborgarinitiativet lanserades började en arbetsgrupp tillsatt av Jord- och skogsbruksministeriet utforma en modell för stamvårdande jakt. Som väntat är den avgörande frågan att stamvårdande jakt inte får äventyra vargstammens gynnsamma skyddsstatus.
Det senaste försöket med stamvårdande vargjakt i Finland (2015–2017) blev ett fullständigt magplask. Jakten riktades in på vargfamiljernas ledardjur (”alfapar”) vilket ledde till att familjerna splittrades. Följden blev många ensamma kringstrykande vargar och en försvagad förökning, vilket hotade vargstammen. Myndigheterna hade inget annat val än att dra i handbromsen och återgå till förfarandet med undantagslov. Även undantagslov för att döda vargar begränsas av lagens krav på gynnsam skyddsstatus.
Vargreviren bör vara i fokus för stamvårdande jakt. Vargar lever i familjegrupper som hävdar revir, som i finländska förhållanden är omkring 1 000 kvadratkilometer. Vargfamiljens ledarpar får valpar. Utan valpar kraschar stammen inom några år, även om enstaka vargar kan ta sig in i landet från Ryssland.
Grunden för hållbar jakt är att man beskattar tillväxten i bytesdjurens populationer, utan att äventyra det så kallade kapitalet. På motsvarande sätt skall utgångspunkten för stamvårdande vargjakt vara att man begränsar vargfamiljernas storlek, men vargrevirens antal får inte sjunka under den kritiska gränsen för gynnsam skyddsstatus. Ensamma vargar som letar efter ett eget revir bör utgöra merparten av ”bytet” i stamvårdande jakt.
Fokus på reviren är också viktigt för att minska konflikterna i samhället. Vargreviren är i regel permanenta – om vargarna får välja. De människor som bor och verkar inom vargreviren lär sig med tiden hur vargarna beter sig och kan få information om hur vargarna rör sig exempelvis under älgjaktstiden. Det är också viktigt att insatser för att skydda husdjur styrs till vargreviren. Det här minskar onödig rädsla och konflikter.
I permanenta vargrevir med erfarna alfadjur går det att lära vargarna var gränsen för människans tolerans går. Bara om vargarna överlever människans signaler lär de sig någonting.
En helt annan sak är sedan att polisen har och fortsättningsvis skall ha rätt att avliva vargar som utgör ett reellt hot mot människors säkerhet. Stamvårdande vargjakt har ingenting med detta att göra.
Naturresurscentret Luke har nu fått i uppdrag att göra en vetenskaplig bedömning av vad en gynnsam skyddsstatus är för den finländska vargstammen. Enligt lagstiftningen måste miniminivån vara förankrad i forskning. Jag har svårt att tro att det skulle gå att motivera att en vargstam med färre än 50 revir med regelbunden förökning skulle vara gynnsam. Det betyder i praktiken att vi just nu rör oss kring gränsen för en gynnsam skyddsstatus.
Ett centralt mål för vargpolitiken är att vargreviren skall vara någorlunda jämnt utspridda över hela landet. Vargarna avgör själva vilka områden som är lämpliga som revir. Bevisligen finns det lämpliga revir såväl i Nyland, Åboland som i Österbotten. Även i Svenskfinland bör miniminivån av revir upprätthållas inom ramen för stamvårdande jakt.
Vintern 2020–2021 kommer åtgärderna för att skrämma och döda vargar att basera sig på undantagslov, samt på polislagen. Det finns gott om tid att föra en diskussion om hur vargstammen skall förvaltas i framtiden.
Om inte alla parter godkänner att de revirhävdande alfaparen har en avgörande betydelse för vargstammens gynnsamma skyddsstatus blir det svårt att bygga upp nya system som fungerar i praktiken.

Bernt Nordman,

verksamhetsledare, Natur och miljö

ANDRA LÄSER