32 dagar, 839,4 km – framme!

Framme. Att komma fram till Santiago de Compostela är inte som att gå över mållinjen, men det är skönt att ha nått fram. Bild: Stefan Lundberg

De har haft tid på sig i tusen år, men fortfarande står byggnadsställningarna kvar. Det är dags för pilgrimsvandringens sista selfie, framför slutmålet, katedralen i Santiago de Compostela.

Den sista, den 32:a vandringsdagen, har varit en märklig upplevelse. En ilsken vandrarhemsägare har nästan bokstavligen kastat ut mig när jag ännu klockan nio inte kommit i väg. Att jag har suttit och skrivit min nästsista rapport från caminon och just skickat den till Helsingfors bekommer honom inte det minsta. Ut! Här ska städas!

Han lyckas inte rubba mitt goda humör. Bara tvåhundra meter senare stannar jag vid första bästa bar, kastar av mig ryggsäcken och äter min tostada con jamon, toast med skinka, och dricker en kaffe.

Det är bara 28 kilometer kvar till den berömda katedralen där aposteln Jakobs kvarlevor påstås vila i ett silverskrin. Före mig har bland annat den heliga Birgitta vandrat hit redan på medeltiden.

Jag bestämmer mig för att bara gå långsamt och njuta av den sista dagen.

Det vill sig annorlunda.

Redan efter en timme märker jag att jag går fortare än normalt. Tankarna fylls av en konstig oro, istället för den lättnad jag hade tänkt mig. Det är slut nu. I över en månad har jag inte behövt tänka längre än till nästa vägkrök. Nu måste jag anpassa mig till ett normalt liv. Kanske lite samma ilande känsla som fången som väntar på sin frigivning.

Känsla. Andligheten i de katolska kyrkan känns så mycket starkare än hos oss. Bild: Stefan Lundberg

Små grupper av människor drar fram längs med vägen, men de flesta ser inte ut som pilgrimer. De går med små identiska ryggsäckar, de stannar ideligen upp, fotograferar och småspringer för att hinna upp sin grupp igen. Så beter sig inte människor som vandrar hundratals kilometer.

Snart inser jag att jag upptäckt en ny art av peregrinos, de så kallade turigrinos, turistpilgrimerna.

Överallt längs vägkanterna står charterbussar som kört ut turigrinosarna från hotellen så att de ska kunna vandra de sista 100 kilometrarna längs caminon. Då får de sin compostela, dokumentet som visar att de genomfört den klassiska pilgrimsvandringen.

På kaféerna längs med caminon står guiderna beredda att undsätta dessa moderna pilgrimer. "Här är toaletten", "öl heter cerveza", hör jag en av dem undervisa en grupp amerikanska turister.

Då och då ser jag också en "riktig" peregrino med rejäl ryggsäck och den jämna stadiga lunken, som vägen lärt honom.

En del turigrinos är ganska påstrukna när de närmar sig staden. En del ser ut att ändå ha valt att vila sina ömma fötter i den luftkonditionerade bussen.

Show. Botafumeiron, rökelsekaret som svingas genom katedralen från det norra till det södra skeppet är stor show. På paradplats står aposteln Jakob som ser ut att välkomna pilgrimerna. Hans kvarlevor sägs ligga i skrinet i kryptan under altaret. Bild: Stefan Lundberg

Skorna höll

Några gånger måste jag stanna för att tömma skorna på småsten, det har inte just hänt tidigare och vid det tredje tillfället upptäcker jag orsaken. Det har slitits hål på båda klackarna genom vilka sanden tränger in. Skorna har i alla fall hållit exakt så länge som de skulle. Och några blessyrer har jag inte ådragit mig, så när som på två obetydliga blåsor efter den första veckan.

Jag har bestämt mig för att gå stolt och rak in platsen för katedralen, inte som en dräglande skidlöpare. Men klockan är över fyra på eftermiddagen och solen som vanligt mördande het. Jag stökar undan selfien på ett ögonblick för att äntligen kunna fira målgången med ett stort iskallt glas sangria.

I kväll ska jag träffa tyskorna Vroni och Sandra och min polska vandringskompis Michal.

I tre veckor har vi setts nästan varje kväll, delat middagar, sovsalar, vedermödor, skönhetsupplevelser och lite av våra respektive liv också.

I dag äter vi vår sista middag tillsammans. Ingen kommer att säga "vi ses igen" för vi vet att sannolikheten är obefintlig.

Antagligen blir det bara ett "Buon Camino amigos!"

Ristico. Santiago de Compostela är en av de vackraste nordspanska städerna och populär inte bara bland pilgrimer. Bild: Stefan Lundberg

Fastighetsfonder ger den privata placeraren möjlighet att dra nytta av fastighetsmarknadens stabila avkastning

Mer läsning