Mystikens pärla mynnar ut i havet

Den där känslan infinner sig genast när vi stuvat in alla väskor, kameror, kikare, armar och ben i indiankanoten och tagit de första paddeltagen strax nedan om Sjundbyforsen. Det här är något extra, något nästan för häftigt för att vara sant.

Och det är exakt vad Heidi Holmlund vill fånga på bild, och dokumentera i en naturfotobok. Sjundbyån, som avsnittet av Sjundeå å heter mellan Sjundby och Vikträsk – och varför inte också Pickalaån, mellan Vikträsk och havet – är ett stycke magnifik ånatur, men nästan lika förbisedd som lättillgänglig.

– Jag tror faktiskt inte att ens ortsborna har insett hur fin ån är, för den ligger så undangömd mellan odlingsmarker. Det är en utmaning för mig att visa vad vi har här. Jag skulle så gärna vilja att vi Sjundeåbor var stolta över ån, säger hon när vi kommit en bit på väg.

Med Heidi Holmlunds erfarenhet lyckas vi med bara en harmlös grundstötning ta oss runt de grenar och träd som fallit i ån. Bara en del av försommarkvällens redan dämpade ljus tränger igenom valvet av grönskande träd som nästan omsluter ån likt väggar och tak. Mystiken är som tagen ur en sagovärld, och precis som i sagan ruvar också naturens skattkammare på en riktig diamant.

– Där är den, utbrister vi samtidigt när åns pärla visslar till på sitt vassa, karakteristiska sätt.

Trots att kungsfiskaren är färgsprakande som en ädelsten är den svår att få syn på i den lummiga vegetationen. Men ibland lyckas det, och Heidi Holmlund har tagit otaliga bilder av den. En av de bilderna är hennes bidrag till en pågående utställning för kvinnliga naturfotografer från Norden på naturcentret Haltia i Noux. Men något porträtt är det inte.

– Jag fotograferar egentligen inte fåglar, och inte djur i närbild. Om det finns ett djur på bild är det bara med i miljön. Jag vill ha med ån på något sätt på varje bild, för det är stämningarna jag vill förmedla med mina bilder, säger hon.

Heidi Holmlund flyttade till Sjundeå för över 20 år sedan, och hon har paddlat på ån i mer än 15 år. De tre senaste åren har hon vikt nästan all sin fritid året runt till att paddla just här, utrustad med kamera och ibland i sällskap av hunden, för att fånga närnaturens mystik. All den mödan ska omsättas i fotoboken, som väntas till julhandeln.

– Det är ingen bok om artkännedom, det är stämningsbilder, säger hon.

Hennes förhoppning är att boken åtminstone ska väcka Sjundeåbornas intresse för och insikter om sin skatt. Åns ställvis branta stränder, rötterna som likt mangroveträd klamrar sig fast vid branterna och all den magi som innesluts under trädkronornas valv är exotisk närmiljö om något.

Trots att Heidi Holmlund ofta är ute och paddlar möter hon nästan aldrig någon annan kanotist. Naturfotografen är ute tidiga morgnar och sena kvällar, för att fånga resterna av nattens sjörök eller kvällsljusets sista strålar. Andra paddlar vid bekvämare klockslag, och bekvämt är det.

– Sjundeå å är en ganska lätt paddlingsrutt. Man kan enkelt göra en dagstur utan större erfarenhet, och det är både exotiskt och trevligt, säger hon.

Hon är utbildad vildmarksguide vid Axxell, och har gått utbildningen för fotograf med natur som kompetensområde. För specialyrkesexamen måste man fokusera på något, och hon valde Sjundeå å och naturboken. Att dokumentera ån året runt innebär att förmedla olika stämningar, från sommarens ymniga grönska till vinterns gråa knapphet. Vinter och kanot är ingen given kombination.

– Oftast går ån att paddla till stora delar på vintern. Ibland är den frusen, men då kan man åka skridskor.

Oberoende av årstid bjuder Sjundeå å på en kontrast i sig – en kompakt, rogivande tystnad mitt i Finlands överlägset tätast befolkade landskap.

– Det är så lugnt, nästan som om man var ute i riktig vildmark. På vissa ställen kan man inte ens höra trafiken. Det är det skönaste här.

En bit nedanför järnvägsbron, där ån flyter mer avlägset från de närmaste vägarna är det är bara gärdsmyg, svarthätta och den övriga fågelkören som bryter tystnaden, bortsett då från paddelns stillsamma kluckande. Plötsligt uppenbarar sig en stor silhuett mot himlavalvet.

– Titta!

En uggla flyger ljudlöst över ån. Vi blir båda varse ögonblicket, men av våra spontana reaktioner att döma tänker jag att vi gestaltar den olika: där jag först tänker kännetecken och utbrister "kattuggla", fäster hon sig vid upplevelsen och sammanhanget:

– Den hade någonting i näbben.

En sork till kvällsvard, åt ungarna, får man förmoda. Efter tre år av täta besök i de här knutarna har Heidi Holmlund koll på Sjundeå ås fauna.

– Jag har försökt lära mig allt det finns att ta bilder på.

Vi glider in i ett smalt vassbälte och ut i ljuset. Betraktad nästan från vattenytan öppnar sig Vikträsk likt en ocean. När vi försökt fotografera några dvärgmåsar i kvällssolen och kanoten glidit in på Pickalaån glider samtalet in på åns tillstånd och dess koppling till Östersjön.

Sjundeå ås vatten är av naturen grumligt, och även om jordbruk och samhällen påverkar ån är den en av de nyländska åar som är i bästa skick, enligt miljömyndigheterna.

– Tja, det där med bästa skick kan vara relativt. Ån skulle kanske inte behöva vara så brun och slammig som den är. Det finns mycket att göra för att den ska bli riktigt ren, säger Heidi Holmlund.

Då krävs insatser, och inte bara av Sjundeåborna. Avrinningsområdet på hela 465 kvadratkilometer sträcker sig långt in i landet. Under sin nästan 50 kilometer långa färd från Enäjärvi sjö i Vichtis transporterar Sjundeå å sötvatten och näringsämnen ut i Pickalaviken och Östersjön. Plus en del skräp som sakta flyter nedströms.

Det påminner oss om att det vi gör på land påverkar havet. Sjundeå å lär ha förlorat sina bestånd av flodpärlmussla och tjockskalig målarmussla. Öringen ska däremot finnas kvar, uttern likaså, och uppe i Tjusträsk blommar finsk näckros. Kopplingen mellan vår livsstil, våra åars mångfald och havets tillstånd blir ovanligt konkret just här.

– I den bästa av världar, om vi alla ändrade våra attityder, kunde allt vara möjligt, säger Heidi Holmlund.

Det är sent när vi glider under landsvägsbron. Ovanför oss kör bilar mellan Helsingfors och Hangö. Söder om femtioettan står trastarna och rödhaken för kvällsmusiken medan en mårdhund gör kniporna nervösa. När vi passerar slussen till Pickalaviken öppnar sig havet. En vitsvanshjort skuttar över strandängen.