Hilkka Olkinuora: Hur klarar vi agilitybanan som väntar?

KolumnHilkka Olkinuora
18.08.2022 21:21
Fotot jag nu tänker på tävlade inte om titeln Årets nyhetsfoto. Det fanns bara med i ett reportage för ett par år sedan. Ändå är det en bild som aldrig ska försvinna från mitt minnes arkiv.
En gammal dam försöker stiga på en buss. Bara det.
Hon heter Ethel, och namnet är inte fingerat. Hon har haft civilkurage att med sitt namn, sitt ansikte och sin story visa hur det är att vara gammal i dag.
Bilden ifråga dokumenterar ett av hindren som staden reste på Ethels agilitybana mot ett människovärdigt liv – ett liv med färdtjänst. Staden ville bevisa att hon överdriver och ljuger, att hon faktiskt till exempel kan klättra in i bussen. Ett förnedrande "busstest" organiserades. Ethel påpekade att det inte visade verkligheten; hon hade ju stadens fysioterapeut med som peppade och pushade upp henne.
I Ethels fall räckte inte artros, diabetes, skolios, ischias, proteser i höfter och knän samt kronisk ryggvärk till taxisedel. Ingen hög beslutsfattare iddes träffa henne. Däremot drog staden i gång en kostsam procedur att sätta henne och hennes presumtiva gelikar på plats, och föll nu i juli äntligen pladask.
Merete Mazzarella undrade i sin fina bok "Hem från festen" redan 2004: Hur klarar sig folk som inte har en läkare i släkten? Frågan är mer aktuell än någonsin. Ethel har ett läkarbarn och – ännu mer relevant nu för tiden – ett barnbarn som är jurist. Annars skulle hon fortfarande sitta fånge i sitt eget hem.
Efter tre års kamp fick Ethel äntligen rätt till färdtjänst. Innan dess fick hon gå i clinch med hemstaden, som hade mage att dra saken hela vägen till Högsta förvaltningsdomstolen, som dock var klok nog att inte ge staden besvärsrätt.
Kvar blev den groteska bussbilden som dokument på att bevisbördan för adekvat vård och rimlig respekt nu en gång för alla har skuffats till den nödställda själv. Du måste själv bevisa att du är tillräckligt bräcklig och sjuk att kvalificera som klient – eller, i dagens läge, ens köande.
Då en stad ville spara och förkorta kön till serviceboende informerades den unga nya läkaren i "kögruppen" av de två andra, mer luttrade medlemmarna, att tanken är att till pappers bedöma att de som bor hemma är i tillräckligt bra skick för att göra det. Då blir de mirakulöst kapabla att fortsätta bo hemma. Vips blir kön inte bara kort, utan den försvinner. Läkaren lämnade gruppen, och vi fortsatte med hemmaboende släktingar som vaknade i sin egen avföring och tuttade eld på mikron. De var inte vården värda.
De som inte har tillgång till läkare eller jurist hittar dock sina amatörvägar. Då huvudstaden till exempel vägrade en fjärde coronavaccindos för äldre – inklusive rikets president – om de hade haft covid, lärde de sig snabbt att låsa sin information på Kantatjänsterna och sedan ljuga att de aldrig smittats. Då blev de vården värda.
Hur ser då framtiden ut för personer över 65, som redan 2030 utgör en fjärdedel av folket? Och de över 85 som 2040 är dubbelt så många som nu? Ska vi leva Ethelliv eller eremitliv? Hur klarar vi agilitybanan som väntar?
Det finns till exempel medel att renovera hemmen för tillgängligt boende. Men nu har Statens bostadsfond halverat dessa medel och Miljöministeriet har minskat sina med hela 90 procent, visserligen i brist på efterfrågan.
Det finns planer att förenhetliga och effektivera färdtjänsten. Men åtminstone i Ethels välfärdsområde har den processen stött på rättspatrull.
Men vad gjorde Ethel med sin nyvunna frihet? Hejvilda taxiresor landet runt som kostade staden en förmögenhet? Nej, det blev besök vid makens grav, nostalgivisit på gamla hemorten och något kafébesök. Biblioteket nästa.
Kärlek. Kultur. Kafferep. Detta utgör ett gott liv som tillhör oss alla. Även de inte agilityvigulanta.

ANDRA LÄSER