Som en liten komplettering till HBL:s ledare (24.3) om Nordiska skolan, som äntligen blir verklighet, vill jag gärna berätta om hur idén föddes.
Svenska riksdagsgruppens dåvarande ordförande Mikaela Nylander ledde i början av 2010-talet också SFP:s utbildningspolitiska delegation. Som riksdagsgruppens dåvarande generalsekreterare satt jag i rummet bredvid henne i riksdagshuset. Då delegationen höll på att revidera partiets utbildningspolitiska program bad hon mig läsa igenom förslaget.
I det introducerades tanken på en Svenska skolan, en språkskola för finska elever med samma koncept som de engelska, tyska, franska och ryska skolorna i Helsingfors. Jag reagerade dock på termen Svenska skolan, eftersom vi ju har ett stort antal svenska skolor i huvudstaden.
För att undvika en sammanblandning, men också för att bredda konceptet, kastade jag fram tanken på att kalla den svenska språkskolan Nordiska skolan, och förslaget gick igenom i programmet.
Tanken var att ta fasta på hela den nordiska språkfamiljen. Svenskan vore det primära språket, men som komplement kunde man ha lite läs- och talförståelse även i norska och danska, ja varför inte också isländska. En metod kunde till exempel vara att se film och tv-program på dessa språk.
Nordiska skolan skulle enligt nuvarande planer ha ett samarbete med den närliggande svenska skolan i Kottby, men det kunde gärna kompletteras med vänskolor i andra nordiska länder! I allra bästa fall med motsvarande nordiska skolor, om konceptet vinner gehör i grannländerna.
Nordiska skolan ska inte konkurrera med de svenska skolorna i staden, utan vara en del av det finska skolväsendet. Som Susanna Ginman fastslår i HBL:s ledare, kunde den bli en domänvinst för svenskan i vår huvudstad.
Björn Månsson, ordförande, SFP:s stadsfullmäktigegrupp i Helsingfors
