Essä: Etnonationalism i Finland – en okänd del av vår historia?

Nationalismen i Finland har formulerats utifrån föreställningar om etnicitet: om språket, arvejorden och blodsbanden till tidigare generationer. Etnonationalismen skymtar i dag hos Sannfinländarna, men på 1930-talet kunde också SFP, genom ordförande Eric von Rettig, hävda finlandssvenskarnas ”rasliga överhöghet”.

Fennomaner, svekomaner och etnonationalister. Eric von Rettig och Alex Olof Freudenthal kan betraktas som svenska etnonationalister, medan Johan Vilhelm Snellman, Jussi Halla-aho och Urho Kekkonen kan ses som finska etnonationalister. Till vänster: Finska studenters fackeltåg i januari 1935 för förfinskningen av Helsingfors universitet.
Ett av höstens mera omtalade politiska utspel var Sannfinländarnas nya finskhetsprogram som väckte mycket debatt, särskilt på finlandssvenskt håll då partiet åter aktiverade kravet på att slopa svenskundervisningen i finska skolor. Att kalla Finland ett tvåspråkigt land är vilseledande menar partiet, då alla finnar har finska som modersmål och talar med varandra på finska. Den finska statens syfte är att värna den finska nationen och ska inte ha som mål att trygga något annat språk än det språk som talas av det finska folket.
Målsättningen är i linje med partiets tidigare ordförande Jussi Halla-ahos påpekande på Twitter 30.6.2019 om att ”förstås arbetar vi för ’etnonationalism’ i den bemärkelsen att finnarna är en etnisk grupp och att Finland tillhör denna etniska grupp.”
Men etnonationalism är inget som historiskt sett är förbehållet Sannfinländarna. Exempelvis betonade Svenska folkpartiets ordförande Eric von Rettig i sitt öppningstal på Folktinget 1919 att konflikten mellan svenskt och finskt inte bara berott på språkskillnader utan var ”en kamp mellan två nationer, mellan två raser.”

ANDRA LÄSER