HBL Debatt: Lämna urverket under semestern

Under semestern har vi möjligheten att notera växlingarna mellan tid som upplevelse, tid som händelse, tid som handling och tid som resurs. I bästa fall frigör det oss från en känsla av fångenskap i tid och ger oss möjlighet att känna närvaron i tiden, utan att ticka av timmar och dagar.

En bredare förståelse av tid kan göra semestern till en tid av återhämtning och reflektion.
Snart är det midsommar och förvärvsarbetet pausar för många, nu riktas blickarna mot ledighet, mot frihet, semester och närvaro med familj och vänner. Vi börjar ticka av dagar – fyra-fem veckor och sedan är vi tillbaka igen i det strukturerade och mätbara. Samtidigt är förra läsåret redan historia, ett minne så som också läsåret 1999 är ett minne.
Hur ska vi förhålla oss till detta med tid – nuet, framtiden, det förgångna? Hur kan människor i arbetslivet få hjälp av att förstå olika aspekter av tid, speciellt under semestern? En bredare förståelse av tid kan göra semestern till en tid av återhämtning och reflektion.
Tid i sig är ett svårdefinierbart filosofiskt begrepp som många har begrundat. Redan på 300-talet myntade prästen St. Augustinus att det egentligen bara finns en tid och den är nu; närvaron av förfluten tid (minnet), närvaron av framtid (förväntan) och närvaron av nutid (iakttagelse). Tiden existerar bara i stunden. Augustinus sätter tiden i människans själ, eller vad vi i dag skulle kalla människans medvetande. Han ser alltså tiden som en mänsklig konstruktion. Den idén ger oss friheten att bestämma vad vi definierar som tid, vad betyder tidsbrist, vad är tidsfördriv. Intressant är att begreppet fritid inte har använts förrän i och med industrialiseringen, före det skiljde jordbrukssamhället inte mellan arbetstid och fritid, trots att man inte arbetade jämt.

Under coronarestriktionerna
blev många av oss mer medvetna om tid. Inom arbetsorganisationer lyftes just tiden fram på ett nytt sätt. Både arbetstagare och arbetsgivare lärde sig att arbetstid inte bara är den tid som man tillbringar fysiskt på sin arbetsplats. Samtidigt blev arbetsdagarna lätt gränslösa när man inte avbröt dem med en hemresa. Vi blev också varse något annat med tid – den kändes grumlig när den saknade tidsmässiga hållhakar i till exempel fester, resor eller andra tydliga avbrott. I en essä i The Atlantic hösten 2020 reflekterar konstnären Ai Wei Wei om tiden under coronan:
”Vad är tid? Hur använder vi den, hur spenderar vi den? Vi ringer ett telefonsamtal, äter lunch, brygger lite kaffe, sminkar oss. Tiden kan starta om och börja om på nytt, eller så kan den gömma sig helt och hållet, bli avbruten, försvinna. Tid är mer än det som går mellan detta ögonblick och ett annat, eller det pris som krävs för att slutföra en uppgift. Den ger näring åt vår fantasi och saktar ner när vi är kreativt uppslukade. Den sporrar till handling och är knuten till hur vi driver oss framåt i livet”.
Ai Wei Wei pekar här på tidens duala natur – den är både konkret och abstrakt. Tiden när vi äter lunch är konkret tid, medan det som driver oss framåt i livet är abstrakt tid. Vi drivs framåt i stunder där vi glömmer den konkreta tiden, av händelser och upplevelser.
I organisationer pådyvlas tiden utifrån och uppifrån
Inom organisationsvetenskaperna har man länge försökt förstå begreppet tid. Man utgår nästan alltid från premissen att tid är konkret, att den är någonting som är utanför människorna i organisationen, något som används för mätning, något som pådyvlas uppifrån och utifrån. Organisationer blir som urverk där allt ska ticka synkroniserat.

Den konkreta tiden
svarar på frågor så som När? Hur länge? Hur snabbt? Hur ofta? I vilken ordning? Den idén ställer tiden som en förutsättning för handling, alltså att handling har något med tid att göra bara till den del som den är mätbar. Prestationer mäts i 15-minuters intervaller, i kvartalsrapporter, i kalenderår, och resultatet enligt det. Man talar om hur man ska klara av tidspress, en snabbare innovationstakt eller allt snabbare förnyade regleringar.
Samtidigt vet vi som individer att tiden också är abstrakt, den upplevda tiden är inte mätbar. Efter Augustinus har många filosofer försökt formulera den abstrakta tiden. Alfred Whitehead och Georg Herbert Mead beskrev tid som en räcka händelser - vi är i tiden genom bitar av varaktighet i vilka vi upplever tiden som kontinuerlig, medan Henri Bergson myntade begreppet durée för att beskriva den introspektiva upplevelsen.
Dessa så kallade processfilosofer har under senare år banat vägen också inom organisationsteorier, som har börjat fråga nya frågor om tid i organisationer (se t.ex. boken Organization and Time av Tor Hernes). De nya frågorna är bland annat: Vad håller på att växa fram? Vad förändras jämfört med det som var tidigare? Hur kan vi leva framtiden nu?
Tid uppkommer och formas från vad vi gör som människor. Det är vi som är arkitekterna och observatörerna som både upplever och skapar vårt förhållande till tid och handling.

Den konkreta synen
uppfattar tiden som en förutsättning för handling, som ett urverk, medan den abstrakta uppfattar handling som en förutsättning för tid. När man i en organisation börjar förstå tiden ur både en konkret och en abstrakt synvinkel, kan människorna i den få mer handlingskraft och rörelseutrymme. I stället för att titta på hur tid kan göra organisationer mer effektiva, kan vi titta på hur människor i organisationer förstår sig själva och sina handlingar genom konceptet tid.
När vi börjar använda klockan bara som ett av många sätt att uppfatta tid, ger det oss möjligheten att aktivt växla mellan tid som resurs (konkret tid) och tid som handling, händelse och upplevelse (abstrakt tid).

Ur ett fysiskt perspektiv
är tid demokratiskt, vi har alla ungefär lika lång tid på jorden. Det är kanske därför vi är så måna om att ”använda” den så väl som möjligt. Vi ser oftast tiden som linjär, som en vektor som går framåt och kanske byter riktning när något händer, eller när vi aktivt handlar i nuet. Den förflutna tiden ligger bakom oss och framtiden framför oss.
En del av ursprungsbefolkningen i Sydamerika har en annan syn på tiden, den är som en flod som flyter förbi. Du sitter själv i floden med ryggen mot strömmen, du ser alltså inte framtiden, men du ser den förflutna tiden framför dig. Framtiden är bakom ryggen (de pekar bakåt när de avser framtiden). Vi har kanske delar av den i vår kultur i uttrycken Tiden flyter förbi och Förfluten tid. Den tanken kan verka passiverande, men den är också trösterik. Den befriar oss från att sträva efter, eller gräma oss över upplevd kausalitet i tiden.
Under semestern har vi möjligheten att medvetet erfara växlingarna mellan tid som upplevelse, tid som händelse, tid som handling och tid som resurs. I bästa fall frigör det oss från en känsla av fångenskap i tid och ger oss möjlighet att känna närvaron i tiden, utan att ticka av timmar och dagar. När vi kommer tillbaka till arbetslivets mer konkreta tid, kan vi ta med oss det vi har lärt oss om abstrakt tid. Det är inte bra bara för ditt egna välmående, utan också för alla omkring dig.

Henrika Franck är akademichef vid Yrkeshögskolan Arcada och docent i Organisation och ledning vid Åbo Akademi. Hon var tidigare arbetslivsprofessor vid Aalto-universitetet och forskare vid Hanken. Före sin akademiska karriär jobbade hon som journalist och kommunikationschef.

ANDRA LÄSER