30 år kärlek och anarki

Kärlek & anarki är en allmänfestival som erbjuder något åt alla med seriöst filmintresse, skriver Michel Ekman.

Filmutbudet i Helsingfors är kluvet. Ett överflöd av amerikansk och inhemsk underhållning konsumeras av en stor publik renons på fantasi och nyfikenhet inför det okända och avvikande. I den allmänna letargin går de fåtaliga konstnärligt betydande filmerna spårlöst förbi, särskilt som de ofta visas sällan och på udda tider.

Men sen, under några veckor, är det festivaltid. Då fylls salongerna av intresserad publik och de mest udda filmer blir synliga i offentligheten och väcker entusiasm. En ung publik som annars sällan syns till strömmar till biograferna.

Klassikern bland de vid det här laget rätt många festivalerna är Kärlek & anarki. Årligen, under tio dagar i september, transformerar den stan. Så kan man faktiskt säga med tanke på dess storlek och genomslagskraft. Kärlek & anarki är en allmänfestival som erbjuder något åt alla med seriöst filmintresse.

Så har det inte alltid varit. I fjol fyllde festivalen trettio år och fick en historik, 30 vuotta rakkautta ja anarkiaa, av Kalle Kinnunen och Lauri Lehtinen (Like). Det är en rappt skriven och roligt illustrerad bok som berättar inte bara festivalens historia utan också indirekt om en stor kulturell förändring i Helsingfors under tre decennier. Skribenterna hör till kretsen kring festivalen, så något kritiskt perspektiv ska man inte vänta sig. Däremot en uppsjö av minnen och anekdoter som för en nära festivalens vardag (om nu sådan alls fanns i den hektiska stämningen av entusiasm och hotande katastrofer).

I början var allt annorlunda. Efter en halvt improviserad "filmvecka" som 1987 presenterade de reputerliga Lina Wertmüller (som gett festivalnamnet) och Derek Jarman kom festivalen i närmare tio år att fokusera på mer eller mindre usla skräck- och våldsfilmer med en krydda av nekrofili. Atmosfären var bedövande grabbig och förutom film var alkohol ett stort intresse. Boken innehåller många rörda minnen av suporgier i festivalens namn; aldrig var glädjen större än när någon av de mestadels obskyra regissörsgästerna visade sig tycka lika mycket om sprit som arrangörerna själva. De tidiga arrangörerna berättar om sin kamp – tillsammans med krafter som Radio City och Imagelehti – mot rester av ett "brezjnevskt Sjuttiotalsfinland", ett "agrofascistiskt helvete", som i praktiken går ut på att överlista filmcensuren för att kunna visa allt råare våldsfilmer. Samtidigt som de gjorde det, tänker man kanske, skapades ostört fundamentet för dagens nyliberala samhälle. Men imponerande var den snabbhet med vilket ett internationellt nätverk, verksamhetens förutsättning, växte fram.

Och festivalen växte. Samtidigt blev det obekymrade sättet att sköta ekonomin där "fjolårets skatter betalades med nästa års inkomster" ohållbart och 2004 stod Kärlek & anarki inför hot om konkurs. Det blev inledningen till en professionalisering som innebar både utgiftskontroll och mer fokus på att skaffa intäkter. Kärlek och anarki har alltid lyft ganska lite offentligt understöd jämfört med andra kulturinstitutioner – kanske en följd av den sega motviljan mot att se film som högkultur – och varit mycket beroende av biljettintäkterna. Repertoaren fortsatte att breddas mot dagens situation där det marginella hamnat i marginalen och det som förbinder filmerna snarast är en viss kvalitativ miniminivå och den svårbestämbara goodwill som upparbetats under åren, att de är "R&A-filmer", helt enkelt.

Michel Ekman Litteraturkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00