Söta och sympatiska lägereldar

Sommarkollo är en ny finlandssvensk dramasatsning för sommarlediga skolelever. Noll pinsamt, anser recensenten.

Lägerdop. Fanny Broman, Josefina Gripenberg och Ellen Väärä ses i rollerna i den finlandssvenska serien som riktar sig till 8–13-åringar.

Sommarkollo finns på Yle Arenan och sänds i Yle Fem torsdagar kl. 18.30 med repris söndagar kl. 9.30.

Säg ”sommarkollo” och tankarna går osökt till Vi på Saltkråkan, den anrika tv-serien och Astrid Lindgren-filmatiseringen som lanserades en tidsera när barn var barn och ingenting annat.
Men det var då det, på det glada sextio–sjuttiotalet. Nu är det Skam och dess likar som sätter agendan, oavsett om man på riktigt tillhör målgruppen.
Så när Sommarkollo, skriven och regisserad av Elin Grönblom, nu landar är det i ett ungdomskulturellt minfält som ytterligare kompliceras av det faktum att det görs så himla lite tv- och filmdrama på finlandssvenskt håll. Underförstått: traditionerna finns inte nödvändigtvis där.
Men försök säga det åt Grönblom, utbildad i Arcada och New York Film Academy, som skriver och regisserar med samma självklarhet. Inte bara känns tonfallet och tilltalet helt rätt, också i termer av filmhantverk övertygar Sommarkollo som går ut i tretton avsnitt à tio minuter.
I seriens centrum har vi en handfull tolvåringar som den snålt tilltagna speltiden till trots varken saknar karaktär eller personlighet. Det handlar om Cessi (Elin Neuvonen), den blyga och lätt skygga hästflickan som bjuder på födelsedagskalas, bara för att än en gång bli besviken. Ingen kommer.
Vi möter också Cia (Anna Wrede), den givna ledargestalten som ser till att sitta längst bak i bussen när det bär av till sommarkollot. I näsvisa Cynthia (Enja Vilhunen) har Cia en trogen beundrare, inte för att hon vet vad hon ska göra med sina känslor.
Kalle (Alvar af Schultén) är den klarögda vildbasaren allt medan Martin (Jonas Rask) föredrar att gömma sig bakom kameralinsen. För det vuxna perspektivet står Pelle (Per Backlund) och hans hurtiga lägerledarkollega Linda (Anna-Karin Siegfrids), bägge två fångade på kornet
Efter det snabbt undanstökade Den blomstertid nu kommer-numret och en lagom stökig bussresa är man sedan framme vid lägergården. Det innebär nattliga hyss (ingen tolvårig kille med självbevarelsedrift kan låta bli att smyga in i tjejernas nattkvarter, det förstås) men också en bredsida lust och fägring stor när man äntligen kommer ut i naturen. ”Sist i sjön är ett rövhål!” och så vidare.
Däremellan bygger man kojor och försöker skrämma livet av varandra, som sig bör med en erkänt läskig spökhistoria om den ”vita damen” som enligt legenden dränkte sig i den närliggande sjön.
Det är lika vardagligt som igenkännligt och inte blir det sämre av att filmfotograferna Marika Hill och Johannes Östergård drar till med plåtar där det nordliga ljuset verkligen kommer till sin rätt.
Ögat vilar, just det, men det är det unga skådespelargardet och, får man anta, Elin Grönbloms färdigheter som personregissör, som får hjärtat att slå. Med små medel prickar man in sina rollkaraktärer, detta utan att den styltiga – och finlandssvenskt ack så representativa – (amatör)teatertraditionen ställer till det.
Det enda som gör mig lite betänklig är det korta formatet som förvisso lär göra sig bättre på nätet där serien som helhet finns att tillgå. Serien produceras av Five Corners Production i samarbete med Yle Fem och motsvarande nordiska aktörer.
ANDRA LÄSER