Så kan Finland klara av att förbättra skogsmiljö – Forskare lugnar politikernas bråk

Politikerna går på högvarv om EU:s förordning för att skydda naturens mångfald. Men forskningschef Eeva Primmer på Miljöcentralen ser likheter i de verktyg för hållbar skogsvård som redan finns i Finland. – Vi är ännu i början på att höja ambitionen.

En skogsmaskin samlar träd i Sulkava. Leena Primmer på Miljöcentralen ser likheter mellan EU:s ambitioner och de naturvårdsambitioner som finns redan nu – och som kan utökas, säger hon.
Sylvia Bjonsylvia.bjon@hbl.fi
28.10.2022 05:01
Hur ska Finland uppnå de mål som vi redan förbundit oss till? Det är kontentan i frågan om bevarandet av naturens mångfald.
Finland har redan lovat följa FN:s mål, men när EU-kommissionen nu vill skruva upp åtgärderna till samma målnivå och restaurera naturområden där naturen lidit är det ett politiskt bråk på högsta nivå.
Inte heller experter är helt eniga om hur paletten av åtgärder till slut skulle kunna se ut för att återställa mångfalden på en större areal. Rädslorna handlar om att ekonomiskogar skulle göras om till ”museum”.
Eeva Primmer, forskningschef på Finlands miljöcentral och docent i Miljöpolitik vid Helsingfors universitet, hör till dem som försökt lugna ner debatten: ”Finlands skogsekonomi faller inte på det här”, anser hon.
Hon pekar på exempel i de rekommendationer för hållbar skogsvård som redan finns, både för privata skogsägare och statens skogar.
– Där finns metoder: Att lämna naturvårdsträd, att lämna död ved, och efter den senaste skogslagsreformen finns också kontinuerlig beståndsvård som likvärdigt alternativ, räknar hon upp.
Naturvårdsträd eller sparträd är då man lämnar enskilda eller grupper av träd kvar. För skogscertifieringen krävs det en viss mängd sparträd och död ved, med rekommendationer för vilka typer av trädslag och håliga träd som bäst upprätthåller arternas trivsel. Med kontinuerlig beståndsvård menar man plockhuggning eller luckhuggning i stället för kalhuggning.
– I EU:s förordning om restaurering av naturområden finns liknande drag som de som ska utökas i ekonomiskogar redan nu. Och vi har samma indikatorer för naturens mångfald, säger Primmer.

Strid om stränder, skog, myr och stadsnatur

I slutet av september slog regeringen fast vad den anser om EU:s förordning om att förbättra naturens tillstånd på områden där det försvagats. EU:s mål är att stoppa utarmningen av mångfalden i naturen.
Kommissionens förslag innehåller bindande mål och skyldigheter att skydda olika ekosystem. Åtgärderna ska senast 2030 omfatta minst 20 procent av de land- och havsarealer som är i behov av restaurering och senast 2050 alla de ekosystem som är i behov av restaurering. I Finland skulle det handla om 1,2 miljoner hektar 2030 och 3,6 miljoner hektar 2050 enligt Naturresursinstitutet.
Kritiken mot förslaget har rört sig om kostnaderna samt inverkan på skogsanvändningen. Preliminära kalkyler för Finlands del har gett kostnader på 900 miljoner per år.
Även i Sanna Marins regeringsprogram finns en skrivning om mångfalden och snabba åtgärder: ”Finland har för egen del förbundit sig att stoppa förlusten av biologisk mångfald. Detta förutsätter snabba och omfattande åtgärder. Vi kan nå målen för hållbar utveckling endast om den globala uppvärmningen och förlusten av biologisk mångfald stoppas.”
Stora utskottet ska i sista hand ta ställning till Finlands linje inom de närmaste veckorna.
Det har inte funnits numerära mål för hur mycket kontinuerlig beståndsvård man vill uppnå. Den kontinuerliga beståndsvården har ökat i Finland, särskilt på torvmarker i norr, men andelen är alltjämt liten.
För skogscertifiering krävs också skyddszoner intill myrar och vattendrag. Nivåerna i certifieringen har  skärpts, både då det gäller antalet sparträd och deras storlek, och storleken på skyddszonerna.
Primmers huvudpoäng är att Finland kan klara målen genom att amplifiera den naturvård som finns tillhanda i rekommendationerna. All restaurering behöver inte betyda att skogarna skyddas från användning helt och hållet.
– Vi kan lämna fler naturvårdsträd, mer skyddszoner där enbart plockhuggning är tillåtet – använda de verktyg vi redan har.
Det sker en del restaurering av natur- och skogsområden som görs som större projekt med offentlig finansiering. Vid sidan om dem finns de här nämnda, rutinmässiga insatserna som borde göras.
– Genom att kombinera de här två kunde vi få ett instrument där vi kan implementera EU:s förordning, säger Primmer, men tillägger att hon är medveten om att det inte är den enda tolkningen som finns.
Finansieringen och kostnaderna för allting är en springande punkt som inte är klar. Primmer säger att det vore viktigt att komma loss från att alla insatser skall finansieras med offentliga medel, vare sig det är EU-pengar eller nationella, och få in handelskedjan i prissättningen av virke som är mer hållbart producerat.
Vill man exempelvis skapa modeller för skogsbruk med myck­et höga naturvårdsambitioner så bör det få ett värde på marknaden, säger hon.
– I princip borde man få in mer pengar för virke från skogar som behandlats mer naturenligt. Men marknadsmekanismen finns inte, säger Primmer.
Certifiering finns som sagt, men det är en annan femma att skruva upp nivån ytterligare.
– I Finland har vi en stark tradition av att behandla alla markägare lika, oberoende av hurdan skogen är. Då har vi inte kunnat lägga nivån på certifieringen så högt.
De politiska reaktionerna färgas också starkt av att det är EU som kommer in. Primmer påminner om att det också på andra håll i Europa finns skogs- och naturvård som har unika drag, inte bara i Finland. Till exempel bergskedjor där träd ska lämnas kvar för att förhindra erosionen. Och skydd av vattendrag och andra biotoper gäller alla. EU-förordningen omfattar många olika naturtyper.
Primmer gissar att följande reaktion mot EU kan komma i samband med EU-ramen för skogsövervakning – trots att Finland redan följer med naturvårdsträd och död ved, bland annat.
– Då kommer säkert samma grej: ”EU ska inte övervaka det här” – men faktum är att vi redan följer med precis samma indikatorer, säger Primmer.

ANDRA LÄSER