”Om vi män är dåliga på att prata är vi också dåliga på att lyssna” konstaterar Philip Teir i sin analys om mannens ”emotionella handikapp” (HBL 7.5).
Dagens melodi är att klandra manligheten, sätta den under lupp och diskutera den på seminarier, hänvisa till den som ”toxisk” och i värsta fall patologisera den. Det är som om vi är tillbaka i Freuds klinik, men den hysteriska kvinnan har bytts ut mot den emotionellt förstockade mannen. I god 30-talsanda talar man problemlöst om manlighet som ett gift som förstör samhället, och undrar samtidigt hur det kommer sig att män känner sig uteslutna och påhoppade. Vår fixering vid kön och etnicitet har lett till en farlig avpolitisering och en psykologisk enfald som hotar alla vettiga analyser av samhällsproblemen.
Tim Berglings tragiska öde och skandalen kring Svenska Akademien har inget med män att göra utan handlar snarare om maktintressen och kollektivism. Kamratliga managers som i sin girighet pressar artister och idrottare till bristningsgränsen eller klubbar och sällskap som präglas av trakasserier och korruption är väl inget nytt.
Grundproblemet, vare sig det handlar om finanssektorn eller kultursektorn, är den hänsynslösa tävling och karriärism som råder. Hemlighetsmakeri, personliga tjänster, utpressning och mutor avgör vem som vinner, vilket ofta betyder att vinnaren är den som är mest hänsynslös och moraliskt flexibel av sig. De som förfäras av detta system kan antingen försöka avslöja korruptionen, hålla sig utanför eller ta sig till toppen. De flesta väljer det sista alternativet vilket är orsaken till att systemet består.
Så gott som alla i Hollywood visste om filmindustrins dystra systematik och valde ändå att hålla tyst. I efterhand konstrueras berättelser som vill göra gällande att monster som Harvey Weinstein regerade med järnhand, men faktum är att systemet hade brutit ihop över en natt om inte majoriteten gagnats av det. Den obekväma sanningen är att karriärmöjligheter, rikedom och glamour rankades högre än ansvar, ärlighet och självrespekt. Vi inbillar oss att problemet handlar om anonyma strukturer och ett par rötägg som måste avlägsnas då i verkligheten alla har ett finger med i spelet.
I en relativistisk värld av livsstilar och identiteter är det svårare än någonsin att kritisera folk, vilket i kombination med en hänsynslös karriärism leder till problem. Moralposerande och intellektuell lättja för oss ingen vart, och det är precis vad teoretiserandet om ”vi män” går ut på. Kollektiv skuldbeläggning och ansvarsflykt är alltid lättare än förståelse. Det ansvarsfulla nu skulle vara att inte peka på mannen som roten till det onda, utan försöka se problemet på ett ärligt och realistiskt sätt.
Nicolas von Kraemer
Helsingfors