22 manliga tonsättare som borde spelas betydligt oftare

Vem talar för de oförtjänt negligerade manliga tonsättarna? Mats Liljeroos plockar fram tjugotvå stycken och nämner verken som åtminstone borde framföras.

22.01.2020 06:00 UPPDATERAD 04.02.2020 15:25
Den under hösten i HBL-spalterna böljande diskussionen om jämställdhet i musiklivet och kvinnliga tonsättare på orkesterrepertoaren gjorde mig både glad och bekymrad. Glad, därför att den var viktig och välkommen. Bekymrad, därför att den delvis tenderade att anta vissa onyanserat korstågsmässiga drag.
De flesta normalt funtade individer torde vara överens om att de kvinnliga tonsättarnas, döda liksom levande, repertoarfrekvens måste öka. Det finns inget alternativ till den utvecklingen. Kvoter är dock sällan av godo och så allra minst i konstsammanhang, där det allenarådande kriteriet givetvis bör vara kvalitet.
Samtidigt som underrepresentationen av kvinnliga tonsättares orkestermusik med all rätt påtalats har ett annat missförhållande mer eller mindre tigits ihjäl. Jag talar naturligtvis om den betydligt större mängden oförtjänt negligerade manliga tonsättare, som det rimligtvis borde vara lika viktigt att lyfta fram. För ingen menar väl på allvar att ett verk av en försummad kvinnlig tonsättare är mera värt än ett verk av samma kvalitet signerat en manlig kollega?

ANDRA LÄSER