Bokrecension: Glöm inte Ukraina, hälsar författare och förlag

"Fönstret sprängs, människan faller, i glassplitter och blod". Det finns många sätt att stödja Ukraina under den ryska invasionen, även för författare och förlag: en bok för barn om barn i krigets skugga eller ett blixtprojekt som Poeter mot krig. Även det senare tangerar ämnet barn i krig. 

Illustration ur Maja och hennes vänner
20.06.2022 09:23

RECENSIONER

BARNBOK
Larysa Denysenko:
Maja och hennes vänner
Illustrationer Masha Foya
Översättning till svenska David Szybek
Bonnier Carlsen / Förlaget 2022

DIKTANTOLOGI
Clemens Altgård (red.):
Poeter mot krig
Ekström & Garay 2022
Vi får inte glömma kriget i Ukraina, det tycks vara vad förlagsbranschen och författare vill säga genom att understödja Ukraina på olika sätt. Två böcker har nu getts ut på svenska, en barnbok och en diktantologi, och deras intäkter går till barnen respektive Röda korset i Ukraina.

Barn i familj och krig

Den ukrainska författaren, juristen och människorättsaktivisten Larysa Denysenko skrev barnboken Maja och hennes vänner redan 2017. Den handlar om Maja och hennes sexton kamrater på fjärde klassen med fröken Julia som lärare. Alla barn kommer från olika slags familjer, med en mamma eller en pappa, två mammor, mamma och pappa, eller så lever de i nyfamilj eller storfamilj eller utan föräldrar, men med en mormor eller en mentor. Det enda som fattas för att regnbågsspektret skulle vara heltäckande är någon med två pappor.
”Alla barn har sin historia och sin familj”, lär fröken Julia barnen. ”Man får inte retas eller säga elaka saker bara för att någon har det annorlunda”. Med andra ord är den välkomna toleransmoralen lite väl tydlig, inte minst för att boken saknar intrig och bara presenterar barnen och deras lärare. Men Masha Foyas färgglada illustrationer där cirklar, ränder och kvadrater varieras på roliga sätt livar upp läsningen.
Till den svenska utgåvan har Denysenko lagt till ett förord att läsas ”tillsammans med en vuxen”, daterat i Kyjiv (den ukrainska stavningen av Kiev) den 3 mars i år. Förordet och två fotnoter i texten kontextualiserar Majas skolklass i krigets skugga, som också skymtar i omnämnanden om en försvunnen pappa och krimtatarpojken Rais, som blivit flykting i och med den ryska annekteringen av Krim 2014.
Läsningen kan därför vara något upprörande för ett litet barn, så förlagsrekommendationen om en läsålder på 6–9 år, kan vara på sin plats – och boken bör gärna läsas med en vuxen som kan försöka förklara varför det krigas och hurdana familjer det finns.

Svenska poeter om krig

När USA invaderade Irak år 2003 redigerade Clemens Altgård, redaktör på kulturmagasinet Opulens, en svensk diktantologi under rubriken Poeter mot krig, och när nu Ryssland invaderat Ukraina har han producerat en andra samlingsvolym med samma titel. Det senare var ett blixtprojekt, där de 44 författarna endast fick några få dagar på sig att lämna in en eller flera dikter. En del skickade nyskrivet material om kriget i Ukraina, andra publicerat material, och allt handlar inte direkt om krig. Mycket är tillfällesdikt, men bredden av material och engagemanget imponerar ofta.
Många skriver rättframt, som om ett mera poetiskt språk inte lämpade sig för att skriva om krig. Här är några rader från Helen Fehrmans prosadikt ”Allt är mycket enkelt (2)”: ”Över det vanliga huset, på den vanliga människan, släpps en bomb, det är mycket enkelt. Fönstret sprängs, människan faller, i glassplitter och blod, det är mycket enkelt. --- Det enda jag vet, är det enda som går att veta: / att det fel [sic], helt enkelt”. Också Bengt Berg hävdar rakt på sak: ”Krigets första offer är sanningen, den måste skrivas / i synligt bläck – i rött, i blodets färg”.
Poeter som Evindar Akdogan, Ibrahim Al-Khaffaji, Karin Lentz och Ilman Yusupov väljer att skriva om andra krig: Kurdistan, Irak, Bosnien och Tjetjenien. Gunnar Harding och Niklas Törnlund vänder på ett välbehövligt sätt blicken tillbaka till slutet av stormaktstiden då Karl XII förlorade slaget vid Poltava i mellersta Ukraina i slutet av juni 1709, vilket ledde till kapitulation några dagar senare.
Cecilia Persson och Mikael Wiehe (i två sångtexter) synar kritiskt den svenska respektive europeiska synen på flyktingar. Perssons ironiska släng har udd: ”I Sverige far inga barn illa, ska Ukrainas mödrar veta / tusentals flyktingkvinnor ska snabbt ut och jobba / öppna hjärtans klirr och kapitalet / in i hemtjänsten; plocka blåbär och vara tacksam”.
Mest gör det ont att läsa om barn i krig och hur barn lär sig om krig. Håkan Sandell skriver i ”Till befriarna”: ”Nu har ni granatträffat barnsjukhuset, / raskt befriat två cancersjuka barn”. Eva Ullerud ger i ”Möte med barn” uttryck åt hur hon försöker lära sig att tala om kriget med barn, med två riktlinjer: ”Inte skrämmas och inte ljuga”, det vill säga samma balansgång som Denysenko går i Maja och hennes vänner.
Vi kan känna oss handfallna inför kriget i Ukraina, men åtminstone kan vi fortsätta bistå folket i Ukraina, till exempel genom att köpa dessa två böcker, läsa dem och kanske lära oss något om krig och hur man talar om det.

ANDRA LÄSER