Ondskans banalitet och småborgerligheten

Vi önskar det ondas existens, kanske för att påminnas om vår egen förmenta godhet.

Vi har svårt att på djupet förstå verklig ondska när vi väl möter den.
10.03.2021 06:55 UPPDATERAD 10.03.2021 08:13
I en dikt från 1964 "All There Is To Know About Adolf Eichmann" beskriver Leonard Cohen den nazistiska folkmordsbyråkraten som utnyttjade katolska nätverk för att fly rättvisan, få pass från Röda Korset och leva i frihet i Argentina – tills han spårades och kidnappades av den israeliska säkerhetstjänsten, ställdes inför rätta 1961 och hängdes året därpå. Cohen beskriver Eichmann som rakt igenom "lagom", utan några som helst särskiljande drag och med medioker intelligens. "Vad förväntade du dig?", frågar Cohen: "Klor? Huggtänder? Grönt saliv? Galenskap?"
Då man observerat den senaste tidens besinningslösa våldsdåd, inklusive rituell, sadistisk misshandel som vållat en försvarslös tonårings död, börjar man tänka på filosofen Hannah Arendts rapport från rättegången mot SS-officeren Eichmann. Arendt såg varken galenskap eller ideologisk glöd i en av förintelsens huvudarkitekter, tvärtom förbluffades hon av dennes intetsägande, slätstrukna skepnad. Eichmann var "skrämmande normal": en plikttrogen och långrandig byråkrat. Var detta äkta, eller en försvarsstrategi avsedd att maskera Eichmanns diaboliska, fanatiska natur? Var denna sorgliga lilla figur verkligen det mytomspunna "monstret från Linz", mannen som med pedantisk energi organiserade deportationerna av tyska, österrikiska och tjeckoslovakiska judar?
Brottslingar och tyranner som utmålats som demoner i medier tenderar att avslöjas för vad de är: högst alldagliga, rentav patetiska. Då vi begrundar ondskans väsen förväntar vi oss det spektakulära, men blir paffa då vi ställs inför det alldagliga, fyrkantiga och trista. Vi har svårt att på djupet förstå verklig ondska när vi väl möter den. Arendt framställde Eichmann som en osjälvständig, fantasilös och simpel tjänsteman som saknade egna drivkrafter. Eichmann uppträdde renons på självinsikt. Han gick med i nazistpartiet mest för nationalismen och karriären och skötte sitt uppdrag med nitisk begåvning. I rättssalen framstod han varken som passionerad antisemit eller perverterat monster. Eichmann var ond, men saknade minsta tillstymmelse till karisma eller intelligens. Försvaret gick ut på att han vore en obetydlig kugge i ett stort maskineri. Strategin gick bet, galgen väntade.

ANDRA LÄSER