Kalevalalandet – ett musikalspektakel med nostalgitripp

Finns det något som den finska folksjälen? Det är inte någon liten uppgift att försöka klämma in hela Finlands historia sedan istiden i en balett på två akter, men Nationalbalettens konstnärlige ledare Kenneth Greve är som bekant en man med stora visioner och ambitioner. Efter tio år i huset är detta hans sista säsong och Kalevalalandet hans grande finale.

Greve har lyckats bra med att nå ut till massorna och har tacknämligt höjt balettens profil. Finlands hundraårsjubileum till ära satsar han på storslam och involverar förutom sina egna dansare och orkestern, också operans kör, folkmusikgruppen Värttinä och den mäktiga dragspelsvirtuosen Kimmo Pohjonen, som har en framträdande roll på scenen i form av mytisk shaman.

Ända från början tycks det ändå som om Greve inte riktigt litar på sig själv och på att berättelsen ska hålla. Både i inledningen och i slutet försöker han gardera sig mot kritiken genom att själv lyfta fram den och skämta bort den i ett försök till ett postnarrativt grepp.

Någon egentlig berättelse utöver det cementerade nationella narrativet finns här egentligen inte. Aino förkroppsligar den finska mön och hennes framfart genom Finlands historia, från den mytiska istiden till den hektiska nutiden. Vid sin sida har Aino, utmärkt tolkad av alltid så säkra och charmiga Linda Haakana, Kalevalas stora hjältefigur Väinämöinen (Samuli Poutanen), kvinnotjusaren Lemminkäinen (Jani Talo) och llmarinen (Frans Valkama) som hon dyker ned i midsommarnattens romantiska dimmor med.

Pohjagumman Louhi (Rebecca King) med sina svarta tuonelasvanar är ståtlig med en beundransvärd elasticitet och lysande piruetter, men som karaktär påminner hon mycket om Greves Snödrottningen.

Överlag finns det mycket gruppnummer medan de virtuosa solona och stora pas de deuxerna lyser med sin frånvaro. Ett av de gruppnummer som sticker ut med sitt patos och sin kraftfullhet är Minna Canth (Milla Eloranta) med sina kvinnosakskämpar ackompanjerat av fantastiska Värttinäkören med traditionella finsk-karelska inslag.

Duetten med Atte Kilpinen och Ilja Bolotov som röd och vit soldat, två bröder sida vid sida är också stark. Men som med de andra betydande brytpunkterna i vår historia blir det traumatiska inbördeskriget bara ytskrap.

Genom hela berättelsen om det lilla träsklandets uppkomst springer en silverspayad, mycket söt, liten Sisu (Rasmus Haavisto) och försöker påminna kalevalaborna om att kämpa på. Verket genomsyras av bekanta symboler och varumärken som slängs in utan desto större eftertanke. En snygg koppling där inbördeskriget sammanflätas med Kalevala-eposet är ändå Akseli Gallen-Kallelas Lemminkäinens moder, som sörjer sin döda son som stupat i kriget. I bakgrunden häckar Tuonelas svan.

Det glada femtitalet med sina sällskapsdanser och finska slagdängor bjuder säkerligen på en nostalgitripp för många av de äldre i publiken. När kören sjunger nationaltangon Satumaa och lockar med publiken till allsång, skrockar damen bredvid av lycka. Greve vet vilka strängar han ska spela på.

Som i de flesta baletter finns också här en sorts slutcoda, detta som direkt ur en turistguide med finska varumärken som rullar in på löpande band: Marimekko, en Angry bird, backhoppare, Lasse Virén, Irwin Goodman, Kekkonen i potens fem, Tom of Finland, Aalto-pallen, käringkånkare, Katri Helena och Jorma Uotinen för att nämna några. Och förstås vår forna nationalklenod Nokia. När Nokia gör entré tar det inte länge innan kalevalaborna festar loss till Darude i sprakande sandstorm.

Teknoljus blinkar intensivt, en konfettikanon skjuter ut ett blåvitt plastregn över den jublande publiken som dansarna snart á la Ohad Naharins Minus 7 bjuder upp på scen. Och där står publiken och klappar händer i takt med det som blivit det postmoderna Finlands nya nationalhymn – Darudes Sandstorm – saliga över att åtminstone till synes ha funnit den finska folksjälen. Publikfrieri i potens, javisst.

Masspsykos, kanske. Men Greve verkar ha lyckats med sin uppgift. Tidigare har Kenneth Greve hållit sig till baletten som rörelsespråk, medan Kalevalalandet är ett sammelsurium av modern dans, neoklassiskt, folk- och showdans, på gränsen till musikal. Rörelsespråket är rätt platt, med mycket mållöst häng och mimik, och Greve upprepar sig själv. Det är synd, för hans dansare är verkligen i toppform.

Musiken, ett collage sammanställt av Tuomas Kantelinen med allt från Sibelius, till nämnda Darude håller förvånansvärt väl. En eloge också till operans kör som stundvis tar sig ända ut till publiken. Erika Turunen lyckas än en gång skapa fantastiska konstverk i sina fantasifulla kostymer och mästerliga Mikki Kunttus scen- och ljusvärld är både minimalistiskt snygg och storslagen.

Visst, operan som institution finansieras delvis av folket och därför är det viktigt att nå ut. Men här tar baletten som konstform ett stort kliv ut mot underhållningens lockande domäner. Det är show för hela slanten, folkligt, färdigtuggat och lättsmält. Och visst verkar publiken euforisk efteråt. Men berör Kalevalalandet verkligen på djupet? Detta är säkert ett verk som delar åsikter.