Bokrecension: Dikter som misstas för rökpelare

Så här års man kan i skogen få se löv och barr som fastnat i spindelnät sväva och dingla på stället. Trots att man vet hur trolleriet fungerar går man fram och känner efter tråden. Är man försiktig håller den; scenen håller. 

Den kanadensiske poeten Nelson Ball (1942–2019), som utkommit på svenska i urval och översättning av Charlotte Jung och Eva Ribich, har sett något liknande:

Vita/ flingor

varligt/ infångade

av spindelnätet

54 är den lapidariska titeln på Göteborgsbaserade Trombones utgåva, och motsvarar helt enkelt antal medtagna dikter, hämtade ur samlingar från 1991 och framåt. Det mesta har samma karaktär som snödikten ovan: kort, ibland bara ett pennstreck, visuellt, och med en sorts lätt förvåning i steget.

Nelson Ball var oberoende bokförläggare, handlade med bokrariteter, debuterade 1965 och kom att ge ut en stor mängd diktsamlingar, mest så kallade chapbooks.

Den minimalism som är hans estetiska räjong har föregångare i W C Williams oakademiska, talspråksnära och ögonblicksorienterade ideal – därmed även i Ezra Pounds och Helga Doolittles imagism, som betonade den omedelbara, ”rena” bilden.

Jung och Ribich framhåller i sitt förord också den vita sidans betydelse för Nelson Balls dikter. Det handlar om en förbindelse med det förgängliga:

”Något existerar för en stund för att sedan lösas upp och bli till något annat.” 

Ja, dikterna kan vid en hastig blick likna rökpelare eller något som liksom rasar förbi – regn, snö, tankar. Jag associerar för egen del till zenbuddhismen – som ju var aktuell för många andra minimalister, om än kanske mest på musikens område – och dess ”avskärmade” seende och samtidigt ljusa, inte sällan humoristiska uppmärksamhet på verklighetens detaljer.

Förordet bibringar många viktiga iakttagelser, men innehåller också en del eteriskt invecklade passager som kanske kan sägas svika minimalismens eget ideal. Oavsett föreslår jag läsaren att börja med poesin, som genomgående är känsligt överförd till svenska, om än av lite blandad kvalitet. 

Vissa dikter är i flyktigaste laget, andra befinner sig i en underbar balans mellan precision och försvinnande. Det är också en övning att läsa dessa få ord riktigt, riktigt långsamt och känna hur ordtingen tonar fram – och bort. 

Det här är en favorit, ”Död fluga”:

Vilande/ på bakbenen och yttersta spetsen

av/ vingarna

lutande/ som en raketramp

dog den/ bara så där