Lid mera och repetera mindre – men nu är demonregissörens tid ute

Myten om det manliga geniet som regisserar med rädslan som vapen är seglivad i Finland. Regissören Saara Cantell förespråkar tillit i stället för skräck i samarbetet mellan skådespelaren och regissören.

Allt har blivit lättare efter #metoo, säger regissören Saara Cantell på tal om den finländska filmbranschen i dag.
Annika Hällsten
21.09.2018 07:01 UPPDATERAD 21.09.2018 07:14
Under sina 25 år som regissör har Saara Cantell arbetat med närmare 200 skådespelare. Med två av dessa 200 har hon haft problem. Den ena, en ung skådespelare i början av karriären, hånade henne under största delen av inspelningen, den andra markerade sitt behov av avstånd och väste åt henne att inte komma för nära.

Vad lärde hon sig av detta?

– Att mitt sätt att regissera inte passar alla och att man måste ta hänsyn till skådespelarna. Jag vill att stämningen ska vara god men alla behöver inte skämt och skratt under en inspelning.
I den finländska teater- och filmvärlden har den manliga demonregissören av hävd haft en stark ställning. Han är den som med diskutabla metoder lockar fram äktheten ur skådespelaren, till exempel genom att hota, skrämmas eller stoppa in kackerlackor under skjortblusen. Han har makt och med makt föds risken för missbruk.
Saara Cantell säger att hon har funderat på den här regissörstypen, och på varför idealet varit så upphöjt, ända sedan hon kom in på regissörslinjen vid dåvarande Konstindustriella högskolan i slutet av 1980-talet.
– Myten passar bra i vårt klimat. Hos oss är tron stark på att inget blir bra om man inte lider när man presterar.
Många skådespelare vill ändå frivilligt arbeta med en regissör som, i konstens namn, kräver det orimliga. Vad kan det bero på?
– Om man upplever att någon tvingar någonting ur en kan det kännas lockande att vara ett redskap. En del skådespelare gör vad som helst för att uppfylla regissörens drömmar men jag vill inte ingå i det maktspelet, säger Cantell.

Nya regler efter #metoo

Förra höstens #metoo-rörelse skakade om också den finländska filmvärlden. Regissören Lauri Törhönen anklagades för sexuella trakasserier och Aku Louhimies för omänskliga arbetsmetoder.
Många var chockade, andra lättade över att något som varit känt äntligen blev offentligt. Resultatet blev ett nytt regelverk för filmbranschen. Reglerna stipulerar att sexuella trakasserier inte får förekomma samt att arbetarskyddslagen måste åtföljas.
En utredning, beställd av Undervisnings- och kulturministeriet, offentliggjordes för två veckor sedan och den slår fast att sexuella trakasserier och övergrepp har förekommit också i Finland.
Nu diskuterar Finlands filmstiftelse med Undervisnings- och kulturministeriet om hur man ska kunna garantera att produktionsbolagen följer regelverket.
Saara Cantell hör till dem som applåderar följderna av #metoo och alla avslöjanden.
– De regler som nu finns är jätteviktiga. Allt är lättare när det finns klara direktiv att följa.
– Nu pågår nästa utredning. Saara Kotkaniemi forskar i hur regissörer instruerar sina skådespelare inför sex- och nakenscener. Oroväckande få tycks veta hur man ska göra dem.

Film är på låtsas

Historien om regissören som inför en inspelning eftersträvade äktheten hos ett barn som skulle spela rädd, genom att skrämma upp det med att säga att dess föräldrar hade avlidit, hörde till de fasansfulla avslöjandena från i fjol.
Saara Cantell, som regisserat flera barnfilmer, blir upprörd på tal om detta.
– Det är kriminellt att skrämma barn med att säga att föräldrarna har dött. Barn kan leka och använda sin fantasi och jag har aldrig haft problem när jag regisserat barn.
– Film handlar om att luras. Man kan klippa hur som helst för att nå den reaktion man eftersträvar. Myten om att något är finare bara för att det är på riktigt är felaktig och seg.

Inga modeller

Saara Cantell säger att hon hade haft svårt att klara sig ifall hon hade kommit in på Teaterhögskolan under Jouko Turkkas regim. I stället landade hon på Konstindustriella högskolan och hade tur – på hennes årskurs fanns lika många kvinnor som män och åldersspannet var stort.
I sitt slutarbete skrev Saara Cantell om den tidens dominerande prototyper vad gällde regissörer.
– Dels hade vi den tekniske regissören som inte brydde sig om skådespelarna, dels den arge, unge mannen som tyckte det var ok att jobba 20 timmar i sträck.
– Jag saknade en annan modell men det uppmuntrades inte.
På den här tiden var utbildningen vid regilinjen tredelad – de blivande regissörerna utbildades också till manusförfattare och klippare. Underförstått var det självklart att de kvinnliga studenterna skulle bli klippare medan de manliga studenterna var predestinerade till att bli regissörer och manusförfattare.
– Endast den som hade gjort militärtjänst ansågs på den tiden kunna bli regissör och leda en filmproduktion.
En annan egenhet var att repetitioner ansågs förkastligt.
– För mig var det väldigt svårt att förstå detta. Ju mer man repeterar, desto bättre blir man.
Den bok Saara Cantell har skrivit skulle hon själv ha behövt under studietiden. Hur tror hon filmbranschen reagerar?
– Jag hoppas folk blir nyfikna. Det hade jag blivit.

Saara Cantell

Ålder: 50 år.
Familj: Man och tre söner.
Karriär: Filmregissör och manusförfattare. Har regisserat flera uppmärksammade filmer, bland dem barnfilmerna om Ada och Glada (Onneli ja Anneli). Belönades tillsammans med filmfotografen Marita Hällfors med statspriset i filmkonst för filmen Kohtaamisia 2010. Disputerade vid Aalto-universitetet med en avhandling om berättandet i kortfilm 2011. Har medverkat som kolumnist i tidskriften Voima och i Yle Radio 1.
Aktuell: Med boken Lähikuvan lumo. Ohjaajan ja näyttelijän yhteistyö elokuvassa. Boken ingår i Aalto-universitetets publikationsserie och utkommer fredagen den 21 september.
Senast sedda film: On the beach.
Film jag aldrig tröttnar på: Brittiska komedier som Fyra bröllop och en begravning och Love Actually.

ANDRA LÄSER