Det här behöver du veta om klimatmötet i Egypten – tre frågor att hålla ögonen på

Normalt är finansieringen av åtgärder i det globala syd en fråga bland andra på FN:s klimatmöten. I år genomsyrar den hela agendan. Det är Egyptens sätt att visa att man leder ”Afrikas klimatmöte”.

Bakgrunden är att de rika länderna redan 2009 lovade finansiera klimatåtgärder i de fattigare länderna med 100 miljarder dollar om året från 2020. Målet har inte nåtts och nås inte heller i år. Sveket tär på förtroendet. Att behovet av klimatfinansiering bara har ökat, i synnerhet i Afrika, gör inte saken bättre.

En annan central punkt på agendan är ”skador och förluster”. Det syftar på att människor som förlorar hem och egendom i klimatrelaterade väderextremer är offer för andras utsläpp, och att de som har byggt sin välfärd på olja och stenkol kan anses ersättningsskyldiga. Det globala syd begär reda pengar, inte den ”fortsatta dialog” som nord lovade förra året.

Årets möte ska också besluta om att fördubbla anslagen för anpassning till klimatförändringar. Även det är ett villkor för att de mest utsatta ska klara sig. Men i nord gapar statskassorna tomma i sviterna av pandemihanteringen. Eller så prioriterar vi märkligt, för världens länder har fortfarande råd att subventionera den fossila industrin med 700 miljarder euro om året.

En lösning på finansieringsfrågorna är svårnådd, men nödvändig för att komma vidare. Men ändå rår den inte på grundproblemet, att utsläppen inte minskar. Mötet ska visserligen granska ländernas löften om utsläppsminskningar, men processen går i cykler och i år behöver ingen höja sitt bud. Det bäddar för ett magert resultat.

Då världens 20 största ekonomier står för 80 procent av utsläppen är det klart var stötarna behöver sättas in. Dessvärre gav årets G20-möte ingenting i klimatväg. Tvärtom ville vissa länder riva upp sådant förra årets klimatmöte i Glasgow enades om.

Av de stora spelarna i klimatfamiljen är det bara EU som går att lita på för närvarande. Klimatpaketet Fit for 55 är relativt ambitiöst, men framför allt är EU en garant för att målen blir bindande lagstiftning.

USA:s klimatpolitik är återuppstånden sedan Joe Biden ersatte Donald Trump. Biden driver ett kolossalt paket för grön omställning på hemmaplan. Men internationellt är USA fortfarande i offside, relationen till Kina iskall. Kanske det förklarar varför USA överraskande är med på noterna när det globala syd kräver finansiering via nya klimatfonder.

EU genomskådar den påklistrade amerikanska generositeten. EU påpekar att det råder brist på pengar, inte på finansieringskanaler, och befarar att USA självt inte kommer att bidra med en cent till de nya fonder man stöder. EU vägrar bli ensam betalare.

Kina och Indien har hållit låg profil sedan förra årets möte. Om EU inte kan alliera sig med någon av de större spelarna, och om EU ens ser ut att snålas med fondpengar blir unionen lätt Afrikas måltavla, knappast dess bundsförvant. Och utan en stor partner har EU svårare att bidra till ett vettigt mötesutfall.

EU kunde slå ihop sig med Brasilien som är en större spelare. Presidentvalet utföll lyckligt med tanke på klimatpolitiken, men frågan är om Brasilien hinner sadla om på nolltid. Storbritannien är inte längre någon särskilt inflytelserik part att alliera sig med. Dess klimatpolitik är ett frågetecken bara ett år efter att man ledde det rätt framgångsrika Glasgowmötet.

Egyptenmötet handlar dessvärre mer om att hålla processen vid liv än att leverera något av större värde. Det är extra olyckligt då världens totala klimatambitioner beräknas leda till 2,5–2,8 graders uppvärmning. Det skulle innebära en kaotisk framtid för mänskligheten.

Den globala medeltemperaturen ligger 1,1 grader över medeltalet för förindustriell tid. Parisavtalets mål att hejda uppvärmningen till högst 1,5 grader är nåbart bara i teorin. Ändå, eller just därför, kommer Egypten att anstränga sig för att nå ett resultat som håller målet inom räckhåll. Ingen värd vill bli ihågkommen för mötet där målet blev onåbart.

Egypten varken kan eller behöver dra lasset ensamt. Mycket bra har hänt och fler goda initiativ kommer att lanseras i Sharm el-Sheik, till exempel:

Australien har svängt 180 grader i klimatpolitiken efter åratal av förnekelse och lovar minska utsläppen med 43 procent till 2030 jämfört med 2005.

Om Chile realiserar sina nya klimatlöften beräknas landets utsläppskurva bli förenlig med 1,5-gradersmålet. Chile kan inom kort bli ett av världens mest klimatprogressiva länder, enligt Climate Action Tracker.

Klimatpolitiskt svaga Mexiko och urusla Turkiet väntas leverera nya och mer seriösa klimatmål än förut. När även bakåtsträvare känner sig nödgade att skärpa sig visar det att Parisavtalet fyller en funktion.

Den största anledningen till hopp finns ändå utanför möteskabinetten, på kringevenemangen i Sharm el-Sheik. Där får drygt 30 000 deltagare ta del av otaliga framgångshistorier, innovationer och lösningar som visar att allt som behövs för en snabb omställning redan existerar. En stor del av näringsliv, industri och finansiärer är redan ombord.

När politikerna också är med kan vi köra.