Framgång, men ingen blå våg för Demokraterna

Demokraterna fick majoritet i representanthuset, för första gången på åtta år, men Republikanerna behöll och till och med förstärkte sin majoritet i kongressens andra kammare, senaten.

Men det som beskrevs som en blå – Demokraternas färg – våg uteblev. Det blev ingen jordskredsseger, inga överraskande demokratiska framgångar som kunde ha stärkt partiets positioner och självförtroende inför presidentvalet om två år.

Däremot bekräftade valresultatet det som har varit tydligt ända sedan Donald Trump kom till makten. USA är polariserat mellan två läger som har helt olika syn på landets framtid.

Polariseringen var tydlig under valkampanjens slutskede. President Donald Trump var sitt partis främsta valarbetare, och gjorde enorma insatser för att mobilisera sina kärnväljare, konservativa, missnöjda, medelålders vita, företrädesvis, män.

De grupper som Trump har utmanat i demokratlägret lyckades också med sin mobilisering. Det märks bland annat i den starka frammarschen för demokratiska kvinnor. Representanthuset får ett rekordstort antal kvinnliga ledamöter, och det har aldrig förr valts in lika många nya kvinnliga ledamöter i kammaren.

Kvinnornas mobilisering har stärkts under hela Trumps presidenttid, men vill man peka på en enskild händelse kan det handla om det öppna kvinnoföraktet som kom till synes under processen kring tillsättandet av Brett Kavanaugh som domare i Högsta domstolen.

Bland de invalda kvinnorna finns också flera representanter för olika minoritetsgrupper.

Det faktum att Republikanerna nu miste majoriteten i representanthuset visar att varken den urstarka ekonomin eller hotbilderna kring illegal invandring som Trump målade upp med bredast möjliga pensel var tillräckligt för att Republikanerna skulle kunna behålla sitt oinskränkta grepp om kongressen.

Trump har förverkligat en del av sina vallöften, men det har inte gett honom något stöd utöver det han redan har.

Resultatet ger båda partierna en hel del att tänka på. Ska Republikanerna fortsätta att framställa Demokraterna som en fiende och ett hot, eller ska man slå an mera samarbetsinriktade tongångar?

För Demokraterna gäller det att välja mellan att närma sig Trumps populistiska linje och skapa fiendebilder, eller inrikta sig på traditionell sakpolitik.

Med representanthuset i demokratiska händer skulle det verka mera konstruktivt för Trump att tona ner antagonismen, men efter två år med häftiga konfrontationer verkar det här inte sannolikt.

Demokraterna kunde gagnas av att framstå som sakinriktade och sträva efter hållbara politiska lösningar, men det är lika möjligt att partiet går in för att bromsa och blockera Trumps initiativ, och samtidigt använder maktpositionen för att starta utredningar av Trumps samröre med Ryssland och hans privata affärer.

I det avseendet ser mellanårsvalet inte ut att kunna överbygga splittringen som lamslår den amerikanska politiken.

Optimister på den här sidan Atlanten tror att Demokraterna kan använda sin majoritet i representanthuset för att ge USA:s europeiska allierade en större tyngd i utrikespolitiken. Men makten över utrikespolitiken finns i Vita huset, och ingenting tyder på att Donald Trump skulle vara på väg att ändra sin kritiska inställning till internationell handel, avtal och organisationer.

"Amerika först" var Trumps viktigaste vallöfte, och den här principen är och förblir den centrala utrikespolitiska doktrinen under hans presidentskap.

När Trump och hans stab analyserar valresultatet framstår antagligen löftet som en av de viktigaste orsakerna till att Demokraternas valseger inte blev något jordskred utan en ganska ordinär mellanårsskiftning från presidentens parti till oppositionen.