Ahtisaari i födelsedagsintervju: Det är inte de mest radikala som har folkets stöd

Nobelprisade Martti Ahtisaari har följt med den hetsiga debatt som förts kring både invandrings- och språkpolitiken. Men han påminner om att folket inte stöder de mest hårdföra.

Familj
Martti Ahtisaari har varit en betydande del av sina snart 80 år på resande fot. När han har ledigt går han och hustrun Eeva gärna på konserter. Till de flitigt använda säsongskorten räknar han dem paret har till både Musikhuset och Nationaloperan, som båda ligger nära hemtrakterna i Helsingfors.Karl Vilhjálmsson
FNB–SPT/JEANETTE BJÖRKQVIST
18.06.2017 00:02 UPPDATERAD 18.06.2017 15:24
Ett livsvärv för fred. Ett nästan lika långt engagemang i en rad verkliga konflikter, djupt polariserade samhällen och alla de lösningar som uppnåtts i dem.
Så nej, de tidvis hetsiga diskussionerna kring både invandring och finlandssvenskar i det snart 100 år gamla hemlandet Finland förmår inte rubba den internationellt ansedda fredsmäklaren Martti Ahtisaaris sinnesfrid.
– Tittar man på vilka partier som har fått mest stöd i de senaste opinionsundersökningarna så är det inte de mest radikala grupperna. Det är intressant att följa den här utvecklingen.

Demokratin har vissa regler

Intervjun inför hans 80-årsdag äger rum på hans kontor den sista dagen i maj. Ingen vet ännu att Sannfinländarna knappt två veckor senare väljer Jussi Halla-aho till ordförande eller vilka alla turer som följer på det. Ändå täcker Ahtisaaris tes från maj också det sannfinländska valet. Det var inte folkets val. Det var en mötesmajoritet inom ett parti, vars stöd kraftigt rasat sedan de stora dagarna.
– Under hela min livstid har det funnits grupper av människor som har varit missnöjda med sitt eget parti. De lever i ett demokratiskt samhälle där man kan forma nya partier eller grupperingar om man är missnöjd och tycker att ingen lyssnar på en. Men i Finland finns inte den europeiska radikala tendensen som vi exempelvis sett av i Frankrike.
Martti Ahtisaari följer förstås intresserat utvecklingen i Finland, i den mån han hinner. Han hoppas andra gör som han.
– I ett demokratiskt samhälle behöver vi vissa grundregler och då finns det värderingar som inte kan accepteras, säger han, knackar i bordet och harklar sig.

Svenskan nödvändig i Norden

För det finns andra saker som ska avhandlas, såsom ett av Ahtisaaris många favoritteman: Norden, och det svenska språket. Också här har snålblåsten dragit fram, men när det gäller svenskan i Finland lämnar den Nobelprisade presidenten inget utrymme för tolkning.
– Svenskan är inget minoritetsspråk. Det är ett av två nationella språk och jämbördigt med finskan. Man måste hålla i minnet att utan ordentliga kunskaper i svenska så existerar inget ordentligt nordiskt samarbete.
Han brukar vara noga med att framhålla både sina nordiska rötter och sin tacksamhet till den svenska organisationen, som en gång värvade den unge läraren Ahtisaari och skickade honom på uppdrag till Karachi.
– När jag började så sa mina svenska kolleger omedelbart: "Martti, vi har tittat på din bakgrund och märkt att du läst svenska nästan tio år i skolan, så om du vill umgås med oss får du lov att tala svenska. Vi kommer inte att tala engelska för din skull." Jag arbetade tre år med dem och är hemskt tacksam för deras beslut, säger han.
Egentligen går engagemanget i det svenska, och nordiska, djupare än så. År 1872 flyttade nämligen Adolf Jacobsen med sin son Julius Marenius Adolfsen från hemorten i Tistedalen i Norge till pappersindustrins Kotka i Finland. Här föddes senare norskbördige Frank Adolfsen. Han fick en son, som döptes till Oiva. År 1937 föddes i sin tur Oivas och hustrun Tyynes son Martti i hemstaden Viborg. Pappa Oiva hade två år före det ändrat familjens efternamn till det finska Ahtisaari.
– Då jag blev president 1994 fick jag höra att farfarsfar, som kom hit 1872, hade gift sig med en ung svensk dam innan resan. Så jag brukar säga att jag har 12,5 procent svenskt blod och lika mycket norskt blod i mig. Jag är så nordisk som en människa kan bli.
En central del av hans nordiska identitet är det svenska språket.
– Det går inte att ha ett ordentligt nordiskt samarbete om man inte kan använda ett gemensamt språk. Därför måste alla som arbetar inom statsförvaltningen i Finland lära sig och också kunna svenska.

Flyktingar finns alltid

Den öppna synen gentemot både Norden och den övriga världen föddes hos Ahtisaari redan i unga år. Det gjorde också förmågan att känna med människor som av olika orsaker tvingas lämna sina hem.
– Då kriget ledde till att vi måste lämna Viborg och flytta till Kuopio var jag lyckligt lottad. Vi karelare blev inte flyktingar. Vi fick andra ställen där vi kunde bo efter att vi hade förlorat vårt eget hem. Men jag brukar beskriva mig som "internally displaced person", internflykting, då jag är utomlands.
Han understryker att flyktingar, och utflyttare, är en fast del av vårt lands historia, inte minst med tanke på alla som flytt till länder såsom Sverige och USA.
Då tycker han också att det borde hittas förståelse för dem som de senaste åren sökt sig till Europa, och Finland.
– Sedan är det en annan fråga om vi borde vara mer kapabla att förbättra människors möjlighet att stanna i sitt eget land. Det borde vi.
Han själv engagerades via organisationen The Elders i Syrienkonflikten 2013. Det var efter att först Kofi Annan och därefter Lakhdar Brahimi utan framgång försökt arbeta fram en lösning.
– I New York talade jag bland annat med den ryska ambassadören Vitalij Tjurkin och frågade vad han tycker FN kunde göra. Tjurkin sa: "Martti, tre saker. Ett: Vi borde inte ge vapen åt oppositionen. Två: Vi borde omedelbart inleda förhandlingar med oppositionsrepresentanter och (Bashar) al-Assad-regimens representanter. Tre: Vi borde hitta ett elegant sätt för al-Assad att stiga åt sidan."
Problemet, säger Ahtisaari, var att de ryska förslagen tedde sig rimliga, men varken Annan eller Brahimi hade fått de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd – Ryssland och Kina bland dem – med sig.
Så länge det stödet saknades ansåg Ahtisaari att det inte fanns mycket mer han kunde göra.
– Därefter har vi sett vilka mängder av flyktingar vi fick ta emot. Syrien är ett exempel. Afghanistan och Irak är också länder som FN borde följa med och stödja.

Tid att prioritera

Han har ändå lämnat sitt handavtryck i många andra turbulenta samhällen ute i världen. Och kanske krävdes det en lång rad internationella FN-uppdrag och ett presidentskap i Finland för att år 2000 komma fram till beslutet att grunda Crisis Management Initiative i Helsingfors.
– Vi får skylla oss själva för den enorma mängden flyktingar som kommit till Europa. Varför försökte vi till exempel inte på allvar hitta en ordentlig lösning i Syrien, frågar sig Martti Ahtisaari.Karl Vilhjálmsson
Tanken var aldrig att, som han säger, "leda organisationen tills jag är 200 år gammal" utan han ville hela tiden att den blir självständig. Det har den blivit och i våras meddelade Ahtisaari att han gärna också avstår sin post som styrelseordförande.
Hans eget förslag är att Alexander Stubb tar över.
– Min roll förändras inte. Jag fortsätter som rådgivare i den mån det behövs. Men CMI har länge fungerat alldeles utmärkt utan mina insatser.
Att Martti Ahtisaari, 80 år den 23 juni, stiger åt sidan betyder ingalunda att han blir pensionär. Han har uppdrag i en rad internationella organisationer, som han upplever är särskilt betydelsefulla. Till allting eller till alla varken hinner eller orkar han ändå sträcka sig. Inför födelsedagen ger han exempelvis bara fem intervjuer.
– Efter Nobelpriset var det väldigt mycket aktivitet. Då hade jag 263 resedagar på ett år och det var tungt. I fjol räknade vi till 78 resedagar. Det är en betydligt förnuftigare kalender.

Fredsförhandling i present

Firandet av hans 80-årsdag inleddes redan under senvåren, när hans vänner och kolleger från organisationen The Elders kom till Helsingfors för sitt styrelsemöte och ett seminarium som ordnades tillsammans med CMI.
Det han inte vet, den här sista dagen i maj, är att han på den officiella festen den 15 juni också får en gåva av det finländska folket. Under våren lanserades nämligen kampanjen "Älä kerro Martille" (sve. Berätta inte åt Martti), där idén var att samla in pengar, som CMI kanaliserar till fredsarbete. Målet var ställt till minst 200 000 euro, det vill säga fem fredsförhandlingsrundor.
I skrivande stund är saldot uppe i över 470 000 euro, men om detta vet Ahtisaari ännu ingenting. Kampanjen har förts på de sociala medierna och just den världen är helt obekant för honom.
Den egentliga födelsedagen infaller på midsommarafton. Då vill han helst pusta ut.
– Jag har sagt åt Eeva och Marko (sonen) att jag gärna vill ha en måltid med bara dem och svärdottern. Om det är lunch eller middag beror på Marko, som reser hit från Boston. Men jag tror inte jag vill ha några andra människor än min familj med.

Martti Ahtisaari

Född: 23 juni 1937 i Viborg.
Familj: Eeva Ahtisaari, sonen Marko (f. 1969).
Plock från en lång karriär: Folkskollärare i Uleåborg (1959–60), ambassadör i Tanzania, Zambia, Somalia och Moçambique (1973–77). Efter det ett flertal olika uppdrag inom Utrikesministeriet och FN, särskilt inriktad på Namibia och Afrika. Finlands president 1994–2000. FN:s specialsändebud i fredsförhandlingarna i Kosovo och provinsen Aceh i Indonesien (2005). Nobels fredspris 2008. Fullständig meritlista på cmi.fi.
Pågående uppdrag: The Elders, medlem i Mo Ibrahim Foundations priskommitté.
Ahtisaari om USA:
"När jag kom till USA 1977 kom jag till ett egalitärt samhälle. Nu fanns ingenting av detta kvar. Demokraterna lät oppositionen vinna alltför enkelt."
Ahtisaari om Finland och Norden
"Vi ska vara mycket lyckliga i Finland, Sverige, Norge och Danmark för det finns ingen bättre samhällspolitik än den vi har. Vi ger en bra möjlighet för både flickor och pojkar att få en bra utbildning. Vi sköter vår ekonomi. Vi är samarbetskunniga så att vi kan behålla en ekonomi, som växer tillräckligt för att behålla det välfärdssamhälle som vi har. Jag är inte bekymrad då det gäller Finland eller Norden."
Ahtisaari om presidentperioden:
"Jag gjorde vad jag kom för att göra: Hjälpte den ekonomiska utvecklingen i landet, fick till stånd ett bra samarbete mellan arbetarna och företagarna. En fantastiskt bra erfarenhet. Men jag kunde inte få Finland till Nato så varför skulle jag ha stannat? Jag hade gjort vad jag kom för att göra."
Ahtisaari om Nato:
"För mig är det en enkel fråga. Försvarsalliansen är den bästa fredsbevarande organisationen."

ANDRA LÄSER

Senast publicerat