Insändare: Revolutionen i Iran har inte mattats ut, tvärtom

Jag upplevde revolutionen i Iran 1979 och står nu varje vecka på bron och demonstrerar med mina iranska vänner. Jag följer nu med Iran-nyheterna via bland annat CNN, Instagram och Tiktok: de tragiska sekvenserna med föräldrar som ber till omvärlden att man ska skona deras barn från avrättning; vänner som sätter in små filmer om de fängslades barndom och uppväxt, hur de dansar och skrattar.

Senare ser man dem i blårandiga fängelsedräkter i rättegångar, där de tvingas erkänna efter tortyr. På morgonen då jag sätter på min telefon möts jag av dystra budskap om att de avrättat ännu en av ungdomarna. Begravningsscener då förtvivlade föräldrar skriker ut sin sorg. Sekvenser av små flickor och pojkar som skjutits då de befunnit sig i närheten av en demonstration, bara gått förbi. Ungdomar som uppmuntrande delat ut snask eller kramar åt de demonstrerande. Senare avrättade för ”krig emot gud”. Utländska forskare, som kämpat för utrotningshotade djur i Iran som den asiatiska leoparden, döms för spionage. Läkare som hjälpt misshandlade människor, kidnappade från sjukhus och dödsdömda. Tusentals förgiftade skolflickor i skolor runt om i landet. Då mammor upprörda samlats utanför skolorna slås de brutalt ner av regimens män.

Flickor bör bära hijab då de fyller sju år. Irans högste ledare Ali Khamenei ordnar enorma initiationsriter för 9-åriga flickor. Flickor är straffbara som 9-åringar, pojkar som 16. Skall flickor avrättas bör de först våldtas eftersom en jungfru kan hamna i himlen. Jag tittar på fotografierna av alla dessa personer. De är inte statistiska siffror, 456, de har alla en levnadsberättelse bakom sig, en framtid som aldrig blev av.

Är inte Ukrainas situation viktigare undrar någon. Jo, men det ena utesluter inte det andra, tvärtom. Vi har en gemensam minnesdag då de gått tre år sedan den ödesdigra nedskjutningen av det ukrainska passagerarplanet PS752 nära Teheran. Vi samarbetar mycket med ukrainarna, ordnar evenemang tillsammans. Även de kämpar mot vansinniga diktatorer för en bättre värld och fred. På Ukrainakrigets årsdag fanns även väldigt många iranier på plats vid den jättelika demonstrationen vid Åbo domkyrka. Irans regim har varit inblandad i krigen i Irak, Syrien, Afghanistan och Jemen. Regimen påverkar i hög grad det instabila läget i Mellanöstern och har ett militärt samarbete med Ryssland.

Leder protesterna någonvart? En del stater har redan förklarat Islamic Revolutionary Guard Corps för terrorister vilket innebär att de inte längre är välkomna till exempelvis Kanada. FN:s kvinnokommission har uteslutit Iran. Iranierna kämpar nu för att utesluta den islamistiska regimen från FN:s råd för mänskliga rättigheter. Revolutionen har inte utmattats, tvärtom.

Vad kan vi göra? Vi kan skriva under petitioner. Vi kan pressa regeringar att utfärda sanktioner och vandra ut då Irans utrikesminister håller sitt tal. Vi kan delta i konserter, konstutställningar, minnesstunder och andra evenemang. Visa vårt stöd för de tusentals iranier som bor i Finland, de är modiga som vågar kämpa för ett demokratiskt Iran eftersom den iranska regimen även kidnappar iranier som bor utomlands.

Så till den unga mannen som argt skrek ”Vem bryr sig?” blir mitt svar: ”Jag bryr mig”. Om vi inte kämpar tillsammans för mänskliga rättigheter så är vi inte människor, utan endast små lortar.

Nina Forsten-Lindman, psykolog, Åbo