Nordens tid borde vara nu

Nordisk gemenskap har ofta fördjupats efter kris. Osäkerhet har större inverkan på viljan att samarbeta än gemensam historia. Nu när det finns flera internationella osäkerhetsmoment borde det vara tid för ett tätare samarbete.

InsändareHenrik Wilén
16.05.2017 05:53
Till följd av ett tilltagande internationellt intresse för Norden och tilltagande osäkerhet på den internationella arenan, hävdar mången politiker i debattartiklar och seminarieinlägg att Nordens tid är nu. Visst. Men sker det något konkret som visar på att beslutsfattarna verkligen vill fördjupa samarbetet? Tja, med lite välvilja kan man tolka talen och artiklarna som att det finns en politisk beredskap att göra något mer av det nordiska samarbetet än vad som är fallet i dag. Potentialen för det nordiska samarbetet är betydligt större än vad som i dag utnyttjas.
Statsministrarna, som formellt sett leder det nordiska samarbetet, har satt som mål att Norden skall vara världens mest integrerade region. Men för att målet ska uppnås bör regeringarna skrida till verket på bred front och rasera de hinder som försvårar medborgarnas rörlighet och företagens verksamhetsmöjligheter.
Det gäller att tänka stort – vad vill vi med det nordiska samarbetet på sikt och vad kan det användas till? Och det gäller att skruva på detaljerna: Hur underlättar vi medborgarnas vardag i en allt mer integrerad region.? Företagen har under lång tid betraktat Norden som en hemmamarknad och i en värld där de nordiska länderna är varandras största handelspartner är behovet av djupare politisk integration önskvärd.
Den nordiska gemenskapen har i allmänhet fördjupats i tider av kris, eller efter en kris. Yttre hot och allmän osäkerhet brukar ha större inverkan på viljan att samarbeta än enbart gemensam historia och gemensamma värderingar. I dag när den internationella situationen innehåller många osäkerhetsmoment borde det vara tid för ett intensivare politiskt nordiskt samarbete.
I en färsk antologi Norden sett inifrån (Santérus förlag) indelar redaktörerna Bengt Sundelius (professor emeritus i statskunskap) och Claes Wiklund (huvudredaktör för Nordisk Tidskrift) det officiella nordiska samarbetet i fyra spårbyten. Det första skedde på 1950-talet efter att planerna på ett försvarsförbund föll och Danmark, Norge och Island gick med i Nato, medan Finland såg sig tvunget att ingå VSB-pakten med Sovjetunionen. Nordiska rådet (parlamentens samarbetsorgan) bildades 1952 (Finland kom med 1955) och individens fria rörlighet stod i fokus med passfrihet, gemensam arbetsmarknad och socialkonvention som viktiga milstolpar. Helsingforsavtalet som styr samarbetet ingicks 1962.
Det andra spårbytet inträffade två decennier senare efter att tullunionen Nordek strandade 1970, varefter Danmark sökte sig till EU (eller EG som det hette då). Beslutsfattarna samlades kring spillrorna och skapade nya institutioner – Nordiska ministerrådet (regeringarnas samarbetsorgan) 1971 och framgångssagan Nordiska investeringsbanken (1976).
På 1990-talet talades mycket om nordisk nytta och behovet att effektivisera det officiella samarbetet. Det tredje spårbytet skedde i och med Finlands och Sveriges inträde i EU 1995, vilket medförde en nedprioritering av det nordiska. Samtidigt försökte Nordiska rådet bygga upp ett trepelarsystem baserat på geografi, vilket misslyckades.
Det fjärde spårbytet dateras till perioden efter 2007 när ett nordiskt försvarspolitiskt samarbete formades. Under kalla kriget var det ett tabubelagt område, inte minst med hänsyn till Finlands utsatta position.
Tidigare norska utrikes- och försvarsministern Thorvald Stoltenbergs rapport Nordisk samarbeid om sikkerhets- og utenrikspolitikk (2009), som presenterade ett antal punkter inom vilka det nordiska säkerhetspolitiska samarbetet skulle kunna utvecklas, innebar en vändpunkt. Till en början var skepsisen påtaglig, till exempel Danmark ansåg inte att nordiskt samarbete på detta område tillförde något mervärde. I dag har de flesta av Stoltenbergs 13 punkter på ett eller annat sätt förverkligats. Och Danmark har anslutit sig till det formaliserade försvarssamarbetet inom ramen för Nordefco. På senaste nordiska försvarsministermötet framhöll danska ministern Claus Hjort Frederiksen (V) att de nordiska länderna tillsammans utgör en betydande aktör i regionen.
Med det fjärde spårbytet har samarbetet blivit mer sektorbaserat. I nämnda antologi påpekar Sveriges tidigare talman och försvarsminister Björn von Sydow att sektortänkandet i det formaliserade samarbetet samtidigt har passiverat de nordiska regeringarna oberoende av partikonstellationer.
Men samtidigt har fokuseringen på sektorer och särskilda rapporter bidragit till att sätta agendan för ministrar, parlamentariker i Nordiska rådet och ämbetsmän med Norden-frågor på sitt arbetsbord. Förutom Stoltenberg-rapporten har tidigare svenska sjukvårds- och socialförsäkringsministern Bo Könbergs rapport Det framtida nordiska hälsosamarbetet (2014) haft betydelse för hur samarbetet inom en särskild sektor kan utvecklas.
Och i vår skall tidigare Nokiachefen och Shells styrelseordförande Jorma Ollila lägga fram en strategisk studie om hur energisamarbetet i Norden kan stärkas ytterligare.
Oberoende av rapporter som bidrar till att utveckla det nordiska samarbetet är det axeln Stockholm–Köpenhamn som är avgörande för hur det nordiska samarbetet flyter. När Sverige införde id-kontroller vid Öresund hösten 2015 fungerade axeln sämre än på länge. I dag är id-kontrollen på Kastrup slopad, men den nordiska passunionen är fortfarande delvis satt ur spel eftersom den svenska polisen utför gränskontroll och kräver identifikationshandlingar om man åker kollektivtrafik över Öresund. Åtgärden beror naturligtvis på så kallade yttre omständigheter, men så länga den här typen av kontroll pågår är det långt till målsättningen att bli världens mest integrerade region.
Föreningarna Norden har genom decennierna tagit många initiativ till tätare nordisk integration. I dag efterlyser Föreningarna Norden ett årligt återkommande nordiskt toppmöte där representanter för näringsliv, politik, kultur och medborgarsamhället träffas för att ta sig an allt från globala utmaningar och grön tillväxt till gemensamma regionala problem i ländernas utsatta områden. Plattformen kräver samarbete av tunga aktörer i näringslivet och de politiska samarbetsorganen Nordiska rådet och ministerrådet.
Förslaget är förvisso målat med stor pensel. Ett annat aktuellt förslag som däremot endast förutsätter politisk skiftnyckel och skruvmejsel handlar om kravet att införa ett gemensamt nordiskt e-id. Ett gemensamt elektroniskt id kräver inte att personnumret är detsamma i hela Norden. Det som krävs är att medborgarnas identitet kan kopplas till grundläggande upplysningar som varje enskilt land har på sina medborgare. E-id är nyckeln till all slags transaktioner på nätet och kan förhållandevis lätt anpassas att gälla för hela Norden om bara den politiska viljan finns.

ANDRA LÄSER