Är sjukvården i vårt land i behov av intensivvård?

21.09.2022 16:17
Med helgonglorian på sned sitter våra riksdagsledamöter i den mäktiga granitborgen och bestämmer att sjukskötarna med hot om betydande bötesstraff ska beordras utföra sina arbetsuppgifter under pågående löneförhandlingar. En patientsäkerthetslag drivs igenom med ilfart. Mellan raderna kan man läsa att sjukskötarna är hänsynslösa som inte tänker på att liv hotas. Om någon avlider är det sjukskötarnas fel.
Vad man glömmer att nämna är att grunden för sjukvården redan under många år smulats sönder. Nya sjukhus har byggts, men avdelningar stängs och sjukhussängar står tomma. Det finns inte personal. Samtidigt växer vårdköerna. Det finns många som aldrig hinner få vård och vars situation under väntetiden avsevärt försämras. De hinner kanske avlida. Betyder deras liv någonting? Deras lidande? Var har vi syndabockarna här?
Sjukvårdspersonalen har under många år arbetat under allt mer hektiska arbetsförhållanden. Töjt sig till det yttersta. Många har inte orkat längre och sökt sig till andra branscher. I rubrikerna har i synnerhet äldreomsorgen vädrats fram och tillbaka, men situationen är inte lättare på andra håll heller. Beslutsfattarnas svar är flummiga. Det finns inte pengar. Budgeten är spikad. Kanske senare. Att reservera medel för sjukvården är inget man prioriterar.
Tehy och Super har nu tagit i ärendet med krafttag. Situationen måste förbättras innan vi har att göra med total katastrof.
Det gäller inte enbart mera lön för sjukskötarna. Lön som bättre motsvarar utbildning, krav och ansvar. Det gäller sjukvårdens anseende och erkännande.
Det behövs mera personal överallt. Visst har man kastat fram att personal från utlandet är en lösning på problemen, men det räcker inte. Ungdomar i vårt eget land borde också uppmuntras att söka sig till vårdbranschen. De unga behöver få veta hur framtiden ser ut – vilka löneutsikterna är, arbetsförhållanden, möjligheter till vidare utbildning. Och nuvarande sjukvårdspersonal måste ha en orsak att stanna inom branschen.
Att våra beslutsfattare nu lagt mera sten på börda genom att under pågående löneförhandlingar och planer på punktstrejker befalla sjukskötarna att fortsätta arbeta som normalt, gör inte situationen bättre. Detta betyder att rätten att framföra sina krav inskränks och att man i högre instans anser att sjukskötarna är ett ”för samhället livsviktigt skrå av slavarbetare”.
Hur ser vår framtid ut? Ska vi sitta hemma med ett Aspirin och hoppas på det bästa? Är det här situationen för oss som lever och bor i ett land som räknas till de lyckligaste i världen?
Carola Timper-Karhuviita, Esbo

ANDRA LÄSER