Recension | Isabella Nilsson kör in en murbräcka i meningslösheten

På vilket sätt kan skrivandet hjälpa en människa? Kan det alls, eller är det snarare så att skrivandet gör livet hanterbart på ett falskt sätt? Den frågan cirklar författaren Isabella Nilsson kring i sina verk, ofta.

I Nonsensprinsessans dagbok (2018) varvades beskrivningar av livet med psykiska svårigheter och anorexi med rimmade dikter och små nonsensaktiga aforismer (”Den gyllene medelvägen till insikt koras av en insekt.”). Läsaren blir varse att också i de här snuttarna rör det sig om skrivande med höga insatser: boken beskriver Nilssons kamp med att klara av att leva, ännu ett år – det hade hon nämligen lovat sin mor.