Coronapandemin har varit en prövning utan like för de flesta av oss, då knappast ens de allra äldsta kan ha några minnen av den förra pandemin (influensan runt år 1918). Många var ordentligt oroliga för sin egen hälsa eller för sina näras och käras hälsa och liv.
Nyhetsbilder från världen med ambulanser i kö framför överfulla sjukhus, bårhus som inte får plats med alla avlidna och gator som står öde och besprutas med desinfektionsmedel av arbetare i vita heltäckande ”rymddräkter” – sådant kan skrämma upp vem som helst.
Saken blev inte bättre av att myndigheter och experter i början av pandemin måste medge sin osäkerhet i många frågor då man tampades med en helt ny sjukdom. Osäkerhet under en kris är något man bör ta för givet, det är inte möjligt att känna till framtiden i detalj. För många och kanske speciellt för politiska ledare är det ändå svårt att acceptera osäkerhet och man längtar efter definitiva svar och enkla lösningar på komplexa problem.
Ett symptom på osäkerheten var den veritabla störtsjö av ny- och självutnämnda infektionsepidemiologer, virologer och allmänt självsäkra tyckare som speciellt i sociala medier analyserade, kommenterade och debatterade pandemins utveckling med stor säkerhet och övertygelse. Folk var inte heller blyga för att kritisera myndighetsverksamheten.
På många sätt var diskussionen värdefull, och det är utan vidare väldigt viktigt att myndigheternas beslutsgrund är öppen för kritisk granskning i ett demokratiskt samhälle.
Då pandemin drog ut på tiden började dock också avigsidorna av den alltmer polariserade diskussionen dyka upp. Mycket missledande desinformation basunerades ut, om å ena sidan hur pandemin inte alls existerar utan är en konspiration och å andra sidan om hur viruset inte har uppstått naturligt.
Att undergräva tilliten till allmännyttiga myndigheter och ifrågasätta deras verkliga motiv är kanske den allvarligaste formen av spridning av missledande information, eftersom det kan ha långtgående effekter.
Polariseringen av samhället i USA har blivit så stark att en del av republikanerna vägrar tro att en demokrat kan ha blivit vald till landets president. Samma misstro projiceras delvis på landets mest erfarna och utan tvekan extremt kunniga och dedikerade experter inom pandemibekämpningen.
Tyvärr har vi även i Finland sett spridning av konspirationsmisstankar gällande myndigheter. Det kanske mest oroväckande är att detta förekommit också från relativt ansedda individer och institutioner.
Nätverket Eroon koronasta (allmänt också kallad Zero covid-gruppen) har alltsedan tidigt i pandemin kritiserat expertorganisationernas rekommendationer och hävdat att man i stället bör kväsa eller helt utrota coronasmittan, häpnadsväckande nog uttryckligen utan hänsyn till andra konsekvenser.
Då det ganska snabbt framkom att utrotning inte är möjligt (se på Kina i dag) bytte gruppens centrala aktörer fokus och har under hela pandemin i stället förespråkat möjligast strikta åtgärder, också då de negativa effekterna av de vida avstängningarna på både ungas och äldres fysiska och psykiska hälsa började bli alltmer uppenbara. För att inte tala om inverkan på mångas levebröd.
Efter att vaccineringarna klart minskade på risken för allvarliga komplikationer lyfte gruppen bland annat fram klart överdrivna risker om långvarig covid, förespråkade att alla bör fortsätta att konstant bära munskydd och krävde att gränser ska stängas för att hindra spridning av varianter då det var helt klart att det inte är möjligt.
Det är också uppenbart att gruppen lyckats övertyga vissa politiska ledare med sina överdrivna hotbilder, vilket lett till att vissa restriktionsåtgärder sannolikt var i kraft längre än nödvändigt. Omikronvarianten med sin höga smittsamhet för både vaccinerade och ovaccinerade gjorde det i praktiken omöjligt att hindra bred smittspridning i hela landet. Tyvärr nådde viruset också de allra äldsta och sköraste och coronadödligheten ökade tråkigt nog ganska snabbt i denna åldersgrupp.
Tyvärr har till och med en tidigare högt ansedd tidskrift, Lääkärilehti, utan rigorös källkritik gång på gång repeterat många av Zero covid-gruppens felaktiga påståenden, vilket lett till viss uppståndelse inom läkarkåren.
Det senaste från gruppen är insinuationer om att myndigheterna ”ignorerat” att Finland skulle ha exceptionellt hög överdödlighet under pandemin (det vill säga fler dödsfall än man normalt skulle vänta sig) jämfört med övriga EU och globalt.
Gruppen har påstått att Institutet för hälsa och välfärd (THL) skulle ha något slag av internt intresse av att så många som möjligt ska få smittan, eftersom institutet är intresserat av hur immuniteten utvecklas hos vaccinerade.
Båda anklagelserna är naturligtvis totalt befängda och saknar grund. I det första fallet har gruppen använt direkt felaktiga metoder för att uppskatta överdödlighet och i det andra är det fråga om konspiratoriska fantasier, som trots detta använts som grund för att kräva ”oberoende analys” av dödligheten.
THL har en lagstadgad skyldighet att uppfölja befolkningens hälsotillstånd, inklusive befolkningens immunitet och vaccineringars effekt. I de överdödlighetsberäkningar som gjorts av Zero covid-gruppens medlemmar ignoreras Finlands åldersstruktur och dess snabba förändring, vilket gör att man överskattar överdödligheten rejält.
Statistikcentralens egen analys och en nyligen utkommen analytisk artikel i Helsingin Sanomat har klart visat detta. Precis som i Danmark och Norge kunde en klar överdödlighet ses speciellt under det första halvåret av 2022, men det vore ett direkt mirakel att ha kunnat undgå detta under en pandemi.
Den goda nyheten är ändå att dödsfallen på grund av coronaviruset blev mycket färre än vad som varit fallet utan vaccin. Däremot pågår fortfarande forskning i hur stor inverkan på dödlighet coronarestriktionerna hade genom utebliven vård av andra sjukdomar.
Tyvärr har till och med en tidigare högt ansedd tidskrift, Lääkärilehti, utan rigorös källkritik gång på gång repeterat många av Zero covid-gruppens felaktiga påståenden, vilket lett till viss uppståndelse inom läkarkåren.
Oberoende om drivkraften är personlig rädsla, populistiskt maktsökande, hybris över egna kunskaper eller något annat, blir situationen inte bättre av att sprida konstruerade konspirationsteorier mot allmännyttiga institutioner och deras personal.
Varför är allt detta viktigt att förstå? För att just den här typen av insinuationer om att expertmyndigheter inte skulle vara tillförlitliga i sitt arbete småningom har lett till att folk i USA och i många andra länder helt har tappat förtroendet för samhällets alla institutioner, inklusive den demokratiska processen. I USA:s fall ledde det till ett direkt kuppförsök av den förlorande partens anhängare.
Även om riktigt samma kanske inte är att vänta i Finland, kan man fråga sig om det är vettigt att undergräva människors tillit i samhällets institutioner – speciellt då argumenten gång på gång har konstaterats ogrundade eller gravt överdrivna. Detta är inte normal kritisk diskussion.
Oberoende om drivkraften är personlig rädsla, populistiskt maktsökande, hybris över egna kunskaper eller något annat, blir situationen inte bättre av att sprida konstruerade konspirationsteorier mot allmännyttiga institutioner och deras personal, där varje individ med tjänsteansvar under hela pandemin jobbat nästan dygnet runt för alla människors bästa. Mirakel kan de ändå inte få till stånd.
