Varför ser inte samhället de fattiga?

Jag är en ensamstående mamma med två tonårsbarn och studerar till erfarenhetsexpert. Jag är sjukpensionerad på grund av obotlig hjärncancer. Jag har utmätningar. Jag kommer aldrig att kunna köpa en ny bil då jag har dessa utmätningar, inte heller kunna köpa en elbil som ledare i vårt samhälle har bestämt.
Jag bor 4,5 km från centrum, använder bilen alla dagar för att skjutsa barnen till skolan och åka till terapier, möten och butiken. Jag är inte den enda som har det knappt i dagens samhälle, utan vi är många som är drabbade av bränsle-, el- och matkostnader. Ensamstående, lågavlönade, pensionerade och sjukpensionerade – människor som redan tidigare räknas som den fattigaste befolkningen i vårt land blir mest straffade med dessa skyhöga priser. Medan priserna på det man måste ha – olja för värme, bensin för att ta sig till butiken, el och mat – stiger står alla bidrag stilla. De som redan har det tufft sedan tidigare har det här drabbat mest. Dessutom ska allt stiga ännu mer.
Hur ska vi kunna betala för allt det här som är ett måste för att leva? Det finns ingen guldkant i dessa familjers vardag, det har en stor effekt även på barnen. Vi har inte råd. Det som gör mig mest oroad är att de som verkligen kämpat alla dagar för att få ekonomin att gå runt kommer att bli en belastning för social- och hälsovården då orken för de utsatta tar slut, och blir till psykisk ohälsa, inte bara för vuxna, utan även för barn. Det är många som är drabbade, men som inte vill visa det eller stå upp för att ingen ska veta.
Men jag skäms inte för att vara fattig, jag skäms över att samhället inte ser oss alla.

Jessica Lindgren,

Ekenäs

ANDRA LÄSER