Klättercenter satsar på barn – ”För barn är klättring ett naturligt sätt att ta sig fram”

– Intresset för klättring har ökat explosionsartat bland barn de senaste åren. Vi har flera träningsgrupper med barn här samtidigt om kvällarna och ibland har de vuxna svårt att få plats. Därför beslöt vi att satsa stort på barnen och öppna en helt egen avdelning för dem här i Finno, säger Mikko Nurminen, vd för Boulderkeskus, som har fem klätterhallar i huvudstadsregionen.

Det var invigning för den nya barnavdelningen i klätterhallen förra veckoslutet och då var den forna logistikcentralen i Finno full med folk, de yngsta klättrarna hade inte ens fyllt två år.

– Klättring passar utmärkt som hela familjens hobby. Här kan barn och vuxna klättra tillsammans, då det finns olika svåra banor helt bredvid varandra. Bouldering är också en av få sporter som tonåriga barn kan utöva tillsammans med sina föräldrar på lika villkor, säger Henna Mäkinen, som är en av ägarna bakom centret.

– Klättring är ett naturligt sätt för barn att ta sig fram, de klättrar annars också överallt. Här får de lära sig att klättra tryggt och samtidigt lär de sig att kontrollera sin kropp i oväntade positioner. Våra träningsgrupper är öppna för 6-åringar och äldre, men också yngre barn klarar sig bra här tillsammans med en egen vuxen, säger Mikko Nurminen.

Bouldering kommer från det engelska ordet boulder som betyder en stor sten. I bouldering försöker man inte klättra så högt och brant uppåt som möjligt, utan man strävar efter att ta sig fram längs olika svåra banor, ofta utmärkta med olika färger. Klättringen kräver styrka, smidighet och uthållighet, men framför allt problemlösningsförmåga.

– Det här är en social sport, när du hänger där på väggen ser du inte alltid var nästa logiska handtag finns. Då är det till stor hjälp om någon nere på golvet kan tipsa och säga att man ska flytta höger ben lite uppåt och till vänster, förklarar Henna Mäkinen.

I Boulderkeskus förnyas alla klätterbanor var sjätte vecka, så att det ständigt ska finnas nya utmaningar för stamkunderna.

– Det är ett riktigt yrke att planera klätterbanor. En ruttplanerare bygger banor som ska vara varierande och lagom krävande enligt en fransk standard där man anger svårighetsgraden med siffrorna 3–8, där 3 står för de lättaste banorna, förklarar Henna Mäkinen.

I bouldering använder man ingen säkerhetsutrustning, men det finns tjocka madrasser nedanför klätterväggarna som dämpar fallet när man trillar ner från väggen. Därför är det förbjudet att stå och vänta för nära klätterväggarna.

– Vi ser att det är tryggare att klättra utan sele, då tvingas folk tänka efter var de klättrar och inte ta onödiga risker. Man kan trassla in sig i en sele, eller så faller man högt om den som ska säkra tappar koncentrationen eller greppet. Om man faller från en bouldervägg är skadorna ofta små, man vrickar en handled eller en vrist. Oftast är det vuxna som skadar sig här, barn har en förmåga att förstå sina egna gränser och veta var de inte kan klättra, säger Mikko Nurminen.

Klätterväggarna i bouldering är sällan högre än fem meter, däremot är de ofta negativa, alltså att väggen lutar utåt och klättraren måste hänga under väggen. Vanligtvis följer man en bana i en viss färg, men det går också att testa sin egen uthållighet och röra sig i sidled längs väggen så långt man orkar.

– Att klättra upp längs en bana med svårighetsgraden 6+ är inte svårt eller ens tungt. Det är när man strävar efter att lära sig nya grepp och rutter som det blir knepigt, eller när man försöker samla poäng för snygga rörelser på väggen, säger 18-åriga Roope Hakola.

Han har tränat bouldering aktivt i två år och också deltagit i några tävlingar. Hobbyn har blivit en livsstil för honom, han tillbringar största delen av sin fritid i klättercentret.

– Jag är nog här fem dagar i veckan, så ofta jag hinner vid sidan av gymnasiestudierna. Till en början känns klättringen som smärta i armar och händer, men när musklerna vänjer sig vid belastningen är det inte alls så jobbigt längre. Som så mycket annat är klättring en vanesak, det krävs inte rå styrka. Jag gillar att se mina egna framsteg, säger han.

15-åriga Emilia Lindström från Sjundeå prövar på klättring för första gången i Boulderkeskus. Hon är praoelev på HBL:s redaktion den här veckan och går till vardags i Winellska skolan i Kyrkslätt.

– Det var jätteroligt, men tungt, jag har helt röda och stela fingrar nu. Men jag vill väldigt gärna komma hit och klättra igen. Speciellt spelväggen var kul, säger hon efter ett par försök uppåt väggarna.

– Spelväggen är ett sätt att locka sådana barn som mest är intresserade av datorspel att pröva på klättring. Det är som ett dataspel där man själv ska klättra ”på skärmen” och plocka poäng genom att röra vid de rörliga figurerna med handen eller foten. Det är medryckande, men förvånansvärt tungt, de flesta barn trillar ner inom en minut, säger Mikko Nurminen.

Praoeleven Emilia får också prova på spelväggen och klarar av att klättra där i flera minuter, vilket kan ses som ett slags rekord! Mera om Emilias erfarenheter av bouldering finns att läsa i nästa nummer av papperstidningen HBL Junior.