Konsten hjälper Alexander, 23, att sätta ord på sin historia på Lappviken

Tisdagen var en stor dag för Alexander Torbica – då fick hans mamma Virpi Hänninen se en förhandsvisning av hans audiovisuella installation Re-painting my life. Projektet har tagit över ett år att skapa, och det har hjälpt honom att sätta ord på sin bakgrund. Nu kan han återberätta sin svåra och tidvis hopplösa uppväxt med hjälp av olika konstnärliga element.

– Jag insåg nog först efteråt hur nervös jag var, jag visste ju inte hur mamma skulle reagera. Men det gick bra, hon kände igen sig i min berättelse. Tack vare hennes reaktion vågar jag nu visa upp min installation för en större publik, säger Alexander Torbica.

Han har vuxit upp i Göteborg, i vad man kan kalla en trasig familj. Mamman har finska rötter men är född i Sverige, föräldrarna skilde sig när Alexander var så liten att han inte ens kommer ihåg dem som en kärnfamilj, och syskonen är äldre.

I ljudkonstverket återvänder Alexander till sitt barndomshem, till ett vardagsrum som är fullt av tomflaskor, askkoppar och en tv som ständigt står på och till ett kök som är ännu dystrare än vad han mindes. Genom ljud, ljus och fysiskt inredda rum kan åskådaren leva sig in i den lilla pojkens rädsla när han kastar ett öga mot badrummet och ser en blodig kniv i en pöl på golvet.

– Varför är barndomen rödfärgad? frågar sig berättarrösten som tillhör konstnären själv.

HBL träffar honom i Lappvikens källa strax före onsdagens premiär. 23-årige Alexander har tillsammans med sin konstnärlige mentor Annika Sylvin-Reuter arbetat med materialet i över ett år. Deras vägar korsades på ungdomsverkstaden Sveps, där hon håller kurser i personligt berättande.

Han hade blivit hänvisad till Sveps när han som 18-åring flyttade till Finland tillsammans med sin finska flickvän som skulle börja studera i Helsingfors. Då hade han precis fått sitt avgångsbetyg från grundskolan, efter flera år i gymnasiet där han läste om de kurser han saknade från grundskolan.

– Jag använder mig av olika berättartekniker för att få ungdomar som fallit mellan stolarna i samhället att sätta ord på sina känslor. Här har jag använt samma metod som i "voimauttava valokuva" (fotografier som ger styrka) men ersatt kameran med mikrofonen. Jag har gjort långa audiointervjuer med ungdomarna, klippt bort frågor och sidospår och kvar blir bara den egna historien. Det är mycket effektivt, de får se sig själv från sidan, men ändå med egna ord, berättar Sylvin-Reuter.

Skolan har en central plats i Alexanders historia. I konstverket ser den ut som en vägg full med obegripliga sidor utrivna ur skolböcker. Det var under åren i högstadiet som hans liv tog fel riktning.

– Jag har nog alltid haft svårt att koncentrera mig, men lärarna erbjöd mig aldrig hjälp. De såg bara alla ogjorda läxor och kallade mig lat. Det som jag skulle ha behövt var stöd och hjälp, någon som skulle ha tagit ansvar och hjälpt mig rent konkret, berättar han.

Hemma fanns den hjälpen inte att få.

– Inför mamma ville jag visa mig stark och självständig, att jag hade läget under kontroll, och hos pappa vågade jag inte ens säga att det fanns ogjorda läxor, av rädsla för nästa raseriutbrott. Så jag struntade i skolan, kurser blev ogjorda och jag fick inget avgångsbetyg. Ännu när mina gamla klasskompisar tog körkort satt jag och kämpade med matematiken.

Det som tonårige Alexander skulle ha behövt var en vuxen som sträckte ut en hand, någon som såg hur det var ställt hemma, någon som hade frågat om han behöver hjälp. Nu kom den hjälpen först efter att han fyllt 20, på dramakursen på Sveps där han tvingades reflektera över sin egen uppväxt och vilka skeden som påverkat honom mest.

Till andra unga i hans situation säger Alexander att man måste våga be om hjälp.

– Jag hade kanske otur. Det ordnades ett möte i skolan om min situation, men sedan var det ingen som följde upp det och erbjöd mig fortsatt hjälp. Jag borde ha försökt nå ut till någon. Jag hoppas att andra unga i samma situation förstår att be om hjälp och att de tar chansen och vågar berätta hur det är om och när någon frågar. Jag vågade inte då, erkänner han.

Det enda som Alexander Torbica var bra på i skolan var bildkonst, och konst i någon form är också det han vill fortsätta jobba med i framtiden. Han vill gärna medverka i något större konstprojekt, helst ett där han själv inte står i centrum.

– Det har varit en tung och mycket personlig process att göra den här installationen. När jag började jobba tillsammans med Annika, med långa samtal, kunde jag nog inte ana att det skulle resultera i en installation som jag vågar visa upp för publik. Jag har lärt mig att hantera mina känslor och klä dem i ord. Men nu vill jag nog gärna stiga lite åt sidan och jobba med andras konst i fokus, säger Alexander Torbica, som genom installationen har hittat sin inre kreativitet.