"Bankerna belönar farliga beslut"

All ny reglering som skapats för att hindra framtida finanskriser biter inte på bankvärldens grundproblem, säger journalisten Joris Luyendijk. – Problemet är att bankirerna inte är personligt ansvariga för de risker de tar, säger han.

Den nederländske journalisten Joris Luyendijk har varit i Finland för att berätta om sin succébok om bankvärlden. Tidigare i år kom boken på svenska med titeln Simma med hajar – en resa mot finansvärldens innersta. Nu har den kommit på finska med titeln Rahan ruhtinaat – matka pankiirien suljettuun maailmaan.
Under två år intervjuade Luyendijk 200 bankirer, främst i London City, som är Europas finanscentra. Det här var tre år efter finanskrisen när bankfolket höll på att hämta sig från chocken.
– Min förhandsuppfattning var att bankirer är monster, såsom de porträtterats i Wall Street-filmerna. Men jag lärde mig att de är vanliga människor. Det är bankerna som är monstren, eftersom de belönar bankirerna för att göra fel saker.
Så har det inte alltid varit. Enligt Joris Luyendijk har det snedvridna systemet uppstått i takt med globaliseringen och avregleringen av finansmarknaden som inleddes på 1980-talet.
– På den gamla tiden var bankcheferna och ägarna personligen ansvariga om någonting gick snett. Det skapade en helt annan kultur än den vi har i dag. Nu är aktieägarna ansvariga enbart med den mängd pengar de har placerat i bankens aktier, men även om banken orsakar skador för 100 miljarder euro kan ägarna inte ställas till svars.
För att undvika nya kriser anser Luyendijk att bankirerna åter borde göras personligen ansvariga, så att det ligger i deras intresse att bankverksamheten är säker. Det här skulle enligt Luyendijk vara ett effektivare sätt att angripa grundproblemet än att pådyvla bankerna en massa nya regler.

Millimeter från total katastrof

Luyendijks tid med bankfolket fick honom att inse att finanskrisen 2008 var mycket allvarligare än den breda allmänheten har förstått. Han berättar om bankanställda som vid Lehman Brothers-kraschen förberedde sig på att hamstra mat och evakuera familjen.
– De såg hur nära en total kollaps världen befann sig. Också Herman Van Rompuy (Europeiska rådets dåvarande ordförande) har sagt att världen var millimeter från ett sådant scenario. Det här är förklaringen till att politikerna kunde få fram så mycket pengar till att rädda bankerna, eftersom alternativet framstod som alltför skrämmande.
Att med nollräntor och kvantitativa lättnader hindra systemet från kollaps betecknar Luyendijk som vår tids viktigaste beslut. Han har förståelse för att politikerna i den situation som rådde inte började experimentera, utan gjorde vad man kunde för att hindra en total kollaps.
Den massiva reglering som efter 2008 skapats för att hindra nya finanskriser anser Luyendijk att motverkar sitt syfte, eftersom den gör att små banker får det svårare att klara sig. Det tvingar fram allt större banker, trots att bankerna enligt Luyendijk redan nu tillåtits bli alltför stora – går någon bank går omkull blir konsekvenserna enorma.

Komplicerade produkter

Luyendijk är också kritisk mot de komplicerade finansiella instrument som bankerna skapat och som väldigt få förstår sig på.
– När det gäller Finavias derivataffärer köpte ledningen något som de inte förstod sig på. För det borde de ställas till svars. De har fått bra betalt för sitt jobb och bör förväntas veta vad de gör.
Detsamma gäller enligt Luyendijk många pensionsbolags portföljförvaltare som fram till kraschen 2008 hade köpt de instrument som sedan exploderade – de hade gjort ett slappt jobb som köpt produkter de inte förstod.
Å andra sidan, säger han, är vissa av de här derivaten är mycket ogenomskinliga och avsiktligt gjorda för att man inte ska förstå dem.
– Om jag köper en bil är jag ansvarig för beslutet. Men samtidigt bör jag kunna förvänta mig att ingen säljer mig en bil som plötsligt exploderar.

Fruktar ny kris

På lång sikt tror Luyendijk att det går att åstadkomma en sundare finansindustri. Men han befarar att vi före det tvingas bevittna ännu en finanskris, djupare än den tidigare. Exakt hur den gestaltar sig har han ingen klar bild av.
– Skrämmande med krisen 2008 var att ingen såg den komma. Bankirerna På Lehman Brothers höll kvar sina aktier i banken ännu kort tid före kraschen. Banksystemet innehåller fortfarande många belöningar som lockar bankirer att göra farliga saker. Därför kommer de att fortsätta göra det. Går det bra får de en saftig bonus, går det dåligt är det någon annan som betalar. De perversa incentiven finns kvar, trots all ny reglering.
Efter Finlandsbesöket ska Luyendijk vidare med sin bok till Frankrike, Spanien, Ungern, Norge och Danmark. Vad han gör sedan är inte klart, men det blir troligen ett nytt journalistiskt projekt i någon form.
– Just nu är jag trött på bankvärlden, säger han.

Joris Luyendijk

Född 1971 i Amsterdam.
Har jobbat för nederländska medier i Mellanöstern och bevakade det andra gulfkriget i Irak.
Från 2011 var Luyendijk stationerad i London där han för Guardians räkning skrev en blogg om finansvärlden. Det gav senare upphov till den nu Finlandsaktuella boken som på originalspråk heter Dit kan niet waar zijn. I Nederländerna har boken sålts i 300 000 exemplar.

ANDRA LÄSER