Krönika: Måste skrivande autister rädda världen?

Kritiken som i svensk debatt riktas mot kursen "Autistiskt skrivande och läsande" i Göteborg gör sig skyldig till samma begränsande blick som kursen vill utmana. Däremot kan man fråga sig om kreativt skrivande måste berättigas genom världsförbättring?

Ylva Pereraylva.perera@hbl.fi
14.08.2022 05:01
Författarutbildningen Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet ger i höst en kurs med rubriken "Autistiskt skrivande och läsande". Den riktar sig till skrivande personer på autismspektret och är knuten till ett statsfinansierat forskningsprojekt som utgår från neurodiversitet som en resurs i konstnärlig forskning och utbildning. Kursen har inte börjat än, men är redan föremål för en kultursidesdebatt.
I Dagens ETC (1.8) ifrågasätter Selma Brodej projektets utgångspunkt att den autistiska erfarenheten skulle vara frånvarande i den litterära offentligheten. Hon menar tvärtom att litteraturen kryllar av karaktärer som kunde identifieras som autister. I Göteborgs-Posten (2.8) anklagar i sin tur psykologen Mikaela Blomqvist kursens lärare för att blanda ihop kliniska diagnoser med konst på ett pseudovetenskapligt sätt, hennes hållning är att autistiskt skrivande helt enkelt inte finns, även om det finns autister som skriver.
Kursens lärare, forskarna och författarna Elisabeth Hjorth, Anna Nygren, Jonna Bornemark och Hanna Bertilsdotter Rosqvist, har bemött kritiken i ett flertal artiklar (ETC 5.8, Aftonbladet 6.8, Aftonbladet 9.8). De påpekar att såväl Brodejs som Blomqvists blick på kursen är ett uttryck för just det utifrånperspektiv som de vill utmana genom att utgå från den autistiska blicken på världen och språket, i stället för från den neurotypiska världens blick på autisten.
Det är ett aktivistiskt perspektiv, besläktat med arbetssätten inom andra sociala rättvisekamper, som dels handlar om frigörelse – att vända ett yttre förtryck till en inre samhörighet, att gå från att bli betraktad till att själv betrakta – dels om att använda denna erfarenhet för att skapa kunskap som kan ifrågasätta rådande maktstrukturer.
Jag tycker både Brodejs och Blomqvists kritik missar målet, men tror att en kurs som den här väcker känslor eftersom den tangerar många laddade punkter i dagens samhällsklimat.
Dels finns det en rädsla för separatism, den märks så fort någon försöker ordna verksamheter riktade enbart till till exempel svarta eller hbtqi-personer, och kommer sig, tror jag, av chocken som den som oftast upplever sig som normen erfar när den plötsligt inte står i centrum.
Dels finns det en befogad misstänksamhet mot vår tids besatthet att reducera människor till diagnoser och identitetskategorier. Men även om man kan kritisera trendbundenheten i själva etiketterna försvinner människorna som berörs av deras (ofta våldsamma) effekter inte någonstans. Ibland gör diagnoser förtrycket värre, ibland kan de vara livsavgörande, när de berättigar till vård eller fungerar som ett led (och inte allomfattande förklaring) på vägen mot självförståelse. Ett ord som autism gör helt enkelt olika saker i olika forum, en skrivkurs och en klinisk psykolog måste inte tala inom samma diskurs.
En fråga som ändå väcks hos mig är huruvida en kurs i kreativt autistiskt skrivande och läsande måste berättigas genom sin ambition att kullkasta en bestämd norm (i detta fall den neurotypiska). Det finns något lätt förenklat över meningar som: "Bör en inte ifrågasätta majoritetssamhället och påpeka att dess världssyn är en syn på världen, en ofta våldsam syn? Är det inte detta som konst ska göra?” som lärarna bakom kursen skriver.
Här vill konstälskaren i mig invända att konsten inte "bör” något alls. Den fungerar ofta omkullkastande när den är bra, men sällan när det ligger som entydigt imperativ bakom det som skapas. Här går att ana en viss instrumentalisering, eller nyttotänk som jag skulle önska att de skribenter som går kursen "Autistiskt skrivande och läsande” slipper belastas med. Det autistiska skrivandet har lika stor rätt som allt annat skrivande att vara vad det är: banbrytande ibland, mediokert ibland.
Men minus formuleringar som den jag nyss nämnde tycker jag faktiskt att kursens lärare ger uttryck för just en sådan förbehållslöshet. Det handlar, som jag uppfattar det, inte om att en gång för alla slå fast vad autistiskt skrivande är, utan snarare om att se vad som händer när det görs till utgångspunkten i en kurs. Vad kan det betyda för deltagarna, vad kan det betyda för texterna som läses och skrivs, vad kan det ge för ny kunskap om världen?
Det handlar, som jag uppfattar det, inte om att en gång för alla slå fast vad autistiskt skrivande är, utan snarare om att se vad som händer när det görs till utgångspunkten i en kurs. Vad kan det betyda för deltagarna, vad kan det betyda för texterna som läses och skrivs, vad kan det ge för ny kunskap om världen?
Det går inte att garantera att intressanta resultat föds, men så är det med all forskning. Och för att det ska gå att säga något om hur det gick hoppas jag att lärarna och deltagarna ska få arbetsro att utforska det autistiska skrivandet och inte bara sätta tid på dess försvarande.

ANDRA LÄSER