Kvinnlighet som marknadsföringstrick

“All Female Summer” stoltserar Finlands fotografiska museum med i år, och tankarna går till stiftelsen Pro Artibus som förra året visade grupputställningen Feministisk Sommar på Elverket i Ekenäs. Instagramfeminism är pop och utställningar ska kunna definieras i en klatschig slogan som lätt kan omvandlas till en hashtag.

En nitisk person kan påpeka att uttrycket “kvinnornas sommar” inte är synonymt med “feministisk sommar”, och det stämmer visserligen. Men implikationen är där, för vi lever trots allt i ett post-metoosamhälle i vilken feminism i allt större utsträckning används som ett försäljningstrick. Vad sägs om en t-skjorta från Dior med texten “We should all be feminists” för 710 dollar i sommarvärmen? Eller kanske en lite billigare variant från H&M, tillverkad på möjligast oetiska sätt av våra medmänniskor i Bangladesh?

I denna kontext av kommersialisering känns det lite fel med de snyggt designade All Female Summer-tygväskorna som fotografiska museet säljer i samband med sin sommarutställning. Fel, och lite hycklande. Där Pro Artibus hade något på fötterna i och med att hela Feministisk Sommar-utställningen utgick från feminismen känns det som om fotografiska museets pampiga All Female Summer är resultatet av en slump som omvandlats till en marknadsföringsgimmick. Att det av en slump råkade sig så att de inplanerade utställningarna alla var gjorda av kvinnor, och att man bestämde sig för att göra det till en grej när man insåg det. Tanken bakom är säkert välvillig, men som ett gammalt ordspråk lyder: vägen till helvetet är kantad av goda föresatser. Än en gång ska man som museibesökare tvingas bli påmind om att det man betraktar är konst gjord av kvinnor. Att konstnärens kön ska vara inkörsporten till helheten och ett slags nyckel till verkens bildanalys.

Därmed inte sagt att en konstnärs kön inte kan vara en nyckel. Tvärtom – många hyllade manliga konstnärer kan bäst förstås genom att analysera i vilken utsträckning så kallad toxic masculinity, bördan av rådande destruktiva manlighetsideal, haft en inverkan på deras liv. Men fotografiska museets tre pågående utställningar är inte gjorda av konstnärer som framhäver sin upplevelse av att leva som kvinna i dagens värld. Tyska Daniela Frebels helhet AUSPICIA handlar på ett konceptuellt sätt om död och förändring, franska Noémie Goudals Stations är å sin sida en utställning om rumslighet, illusion och arkitektur. Bara finländska Erica Nyholms Ett ögonblick av verklighet kan tyckas bära spår av någon slags kvinnlig blick – om man vill påstå att skönhet och familjekärlek är något som kvinnor bäst har en förmåga att uttrycka. Och det vill man väl inte?

Kanske är det lite väl bistert att bara se det negativa i att ett museum stenhårt pushar sina pågående utställningar genom att poängtera konstnärernas kön. Det kan hända att en sociala medier-vänlig profilering som är “woke”, det vill säga hipp och politiskt medveten, verkligen når ut och lockar besökare. Och det kanske är en lyx som inte förunnas män att få sin utställningshelhet uppmärksammad med specialtryckt tygpåse och hashtag på Instagram. Oberoende av potentiella goda sidor är det dock ofrånkomligen sorgligt att institutioner fortfarande år 2018 enträget kallar konstnärer av kvinnligt kön för “kvinnliga konstnärer” snarare än bara “konstnärer”. Inte för att ordet “kvinnlig” nödvändigtvis har direkt negativa konnotationer i vårt samhälle, men för att det historiskt använts för att upprätthålla absurda makthierarkier. Tjejband. Musa. Kvinnlig fotograf. Alltid definieras den kvinnliga konstnären som en avvikelse från normen. Men kanske tiderna ändå håller på att förändras. All Male Summer 2019?