”Du har en bödel inom dig, liksom jag”– en essä om fascism, finlandssvenska och motstånd

Det är Finlands självständighetsdag 2018. Vi vandrar från Kampen genom Främre Tölö i Helsingfors, och ropen skallar. Trots att majoriteten av tågets 2 000 deltagare är finskspråkiga återkommer de svenska slagorden gång på gång.

Svenskan känns ängslig i min mun. I mina händer håller jag en skylt där jag själv skrivit "Finland tillhör alla" – på finska. Den språkliga självcensuren föll sig självklar när vi förberedde oss för demonstrationen mot Nordiska motståndsrörelsen (NMR) och deras stödtrupper, eftersom jag tänkte att budskapet kommer att uppfattas som tillräckligt provocerande i sig, utan att vi dessutom för fram det på ett föraktat minoritetsspråk.

Med tanke på att det är just ultranationalisternas förenklade Finlandsbild vi protesterar mot är det helt ologiskt. Men det känns pragmatiskt att rensa bort min egen komplexitet för att effektivera mitt motstånd.

* * *

Ropen snurrar i mitt huvud långt efter att vi gått hem. Genom fönstret till vår källarlägenhet ser jag 612-tågets likaså 2 000-hövdade skara, flera av dem uttalade nazister och högerextremister, tåga förbi med sina facklor. Vid sidan av ängsligheten märker jag att jag också är lite stolt över svenskans framträdande roll i antifascismtåget. Det gör mig irriterad. Få saker stör mig så mycket som när någon påstår att finlandssvenskar, i egenskap av minoritet, skulle vara mer benägna att solidarisera sig med andra minoriteter eller utsatta grupper. Jag har sett för många finlandssvenskar blinka oförstående när de blir ombedda att sluta använda rasistiska skällsord, hört för många finlandssvenskar bete sig homofobiskt mot sina egna familjemedlemmar och läst för många Dammenbrister-vittnesmål om sexuella övergrepp begångna av finlandssvenska förövare för att kunna ta en sådan utsago på allvar.

Ändå blir jag förstås glad när finlandssvenskar demonstrerar mot fascister. Och jag vet, tack vare mina nyss påbörjade doktorandstudier, att finlandssvensk antifascism inte är något nytt, utan förekom tvärsöver det politiska spektret under 1920-, 30- och 40-talen.

Det som gnager i mig har kanske inte bara med språket att göra, utan också med demonstrationståget som form. Riktar jag mig utåt, när jag skriker ”Inga fascister på våra gator”, eller vill jag bara säga något om mig själv? Att jag är en antifascist, en finlandssvensk antifascist dessutom. Blir det bara en identitetsmanifestation, eller kan det åstadkomma verklig förändring?

* * *

En ännu större fråga är hur man ska förhålla sig till ett så pass sönderanvänt ord som fascism, som tycks figurera i varannan krönika, valkampanj och nätdebatt.

Förenklat går det att urskilja två läger. Men inte som att det ena lägret uttalat skulle propagera för fascism och de andra mot, utan snarare så att det ena lägret varnar för fascistiska tendenser i politiken och samhället, medan det andra varnar för att överanvända termen fascism när man talar om dessa tendenser.

I sig är detta inget nytt, tittar man på historien har fascismbegreppet, förutom i Mussolinis Italien, oftare använts som skällsord än som självpåtagen identitet. Men det betyder inte att fascistoida strömningar skulle vara eller ha varit frånvarande i politiken.

Att ta avstånd från ordet fascism, eller kalla en närliggande gruppering för fascister, har rentav varit en metod för att kunna driva sin högerextrema eller rasistiska agenda på ett mer rumsrent sätt.

Samtidigt som det finns fall då det varit helt berättigat att peka ut individer och rörelser som drivit en fascistoid politik som just fascister.

* * *

Gemensamt för de rörelser som av historiker benämnts som fascistiska i en europeisk kontext är att de tar avstamp i radikal nationalism (med tankar om etnisk och kulturell enhet uppkomna på grund av en förlorad samhörighetskänsla), och vänder sig mot liberalismens idéer om jämlikhet och upplysning. Delar av befolkningen avhumaniseras och siktet ligger på ett totalitärt, hierarkiskt styre. Hit räknas också nazismen.

I Finland under tiden före och under andra världskriget var hatet mot kommunismen det viktigaste budskapet som fascistoida grupperingar förde fram – vilket gav dem bred genomslagskraft eftersom rädslan för Sovjet delades av majoritetsbefolkningen. Dessutom drömde finska fascister om ett homogent Storfinland utan judar, romer, samer, ryssar och finlandssvenskar – men det fanns också finlandssvenskar som själva var fascister och motiverade det genom sitt germanska släktskap.

Den internationella kommunistiska rörelsen positionerade sig i sin tur som antifascistisk i relation till Nazityskland, medan västländerna såg antifascism som synonymt med liberala och kapitalistiska demokratier.

Detta begreppspussel går givetvis inte ihop. Man behöver inte leta länge för att hitta element ur den fascistoida verktygslådan i såväl Sovjets diktatur som i dagens hyperkapitalistiska övervakningssamhälle där avhumanisering av människor är vardag, även i välfärdsstater (till exempel utifrån juridisk status).

Begreppsanvändningen har alltså inte klarnat med åren. Politiker kan gå till val på att vara mot fascism och ändå driva en politik som begränsar jämlikhet, kunskapstillgång eller fri rörlighet.

Men betyder detta att fascismbegreppet tappat sin funktion, som vissa debattörer påstår? Borde vi ropa något annat än "Inga fascister på våra gator" för att det ska bli tydligt att vi fattar att fascismen inte kan avgränsas till enskilda grupper, stater eller ens människor, utan verkar på flera plan?

Jag tror inte det, dels för att fascism rent akademiskt ses som den mest användbara paraplytermen för antidemokratiska och våldsbejakande extremnationalistiska rörelser, dels för att vi riskerar att normalisera fascismen genom att inte tala om den.

Men jag tror vi måste bli mycket mer uppmärksamma på vad vi menar med fascism, och på vem som pratar.

* * *

Bödlarna måste ideligen utpekas, skriver den finlandssvenska författaren Mirjam Tuominen i essäboken Besk brygd som utkom 1947. I den rasar Tuominen mot sina landsmän som med facit på hand förfasas över Nazitysklands grymheter, trots att samma människor bara något år tidigare gladeligen stött samarbetet med Hitler under fortsättningskriget.

”Du har en bödel inom dig, liksom jag”, skriver hon, och belyser på så vis hur antifascism också kräver självrannsakan.

På ytan ser Tuominen ut att ha blivit hörsammad i vår tid. Många är de krönikor som talat om hur ”det lika gärna kunde vara jag” som blev NMR-anhängare eller näthatare, som betonar vikten av att inte demonisera människor, utan försöka förstå och gå i dialog med dem. Styrkan med detta tillvägagångssätt är att det beaktar hur fascismen kan finna en grogrund i oss utan att för den skull vara avgränsad till en enhetlig ideologi eller en politisk gruppering. Svagheten är att det totalt osynliggör dem som konkret drabbas när fascistoida värderingar accepteras i samhället.

Fascismens förtryck riktas nämligen inte mot alla på en gång, utan styrs av bland annat hudfärg, kön, religiös tillhörighet, politisk övertygelse, samlevnadsform och juridisk status. Samma logik som under imperialismen motiverade att vissa människor ska härska över andra är verksam även hos rörelser med totalitära maktanspråk, vilket Hannah Arendt påpekade redan 1947. Det innebär inte att enbart vita män skulle vara potentiella fascister, men det finns en rasistisk hierarki som styr hur kroppar behandlas, vilket gör att fascism aldrig kan ses som en åsiktsfråga frikopplad från ens kropp.

Att tillhöra en utsatt grupp gör en ändå inte automatiskt till övertygad antifascist, historien rymmer flera exempel på individer som gått emot sin egen grupp i hopp om att det ska skydda dem i längden (till exempel judar som röstade på Hitler inför nazisternas maktövertagande). Dessutom tenderar fascismen att operera så att utsatta grupper ställs mot varandra för att förhindra solidaritet – något vi kan se exempel på i samtiden när högerpopulistiska partier flirtar med hbtqi-rörelsen genom att framställa muslimer som de ”verkliga homofoberna”. Det är emellertid en skenmanöver eftersom avhumaniseringen av människor inte har någon slutpunkt. Som Hannah Arendt beskrivit strävar totalitarismen efter att göra fler och fler människor överflödiga, tills den förr eller senare drabbar också dem som spelar med.

* * *

Frågan, som jag sett formuleras av författaren Balsam Karam, blir därför om det verkligen är mer identifikation med fascister som behövs? Behöver vi inte snarare mer kunskap om hur rörelser som kämpat mot förtyck (till exempel medborgarrättsrörelsen i USA) arbetat för att åstadkomma förändring?

Det finns en stor fara i att all energi nu riktas åt att ”förstå” hur missnöje och arbetslöshet driver människor att bli fascister, trots att det inte finns något predestinerat i det beteendet. Tvärtom finns det forskning som visar att en stor del av dem som uttrycker hatiska åsikter hör till en välbärgad elit. I stället för att normalisera faktumet att vissa blir fascister kunde fokus ligga på att främja villkoren för solidaritet mellan dem som fascismen riktas mot, och med det som utgångspunkt arbeta fram konkreta modeller för en annan sorts samhälle.

En "förstående" normalisering är nämligen inte alls vad Mirjam Tuominen vill åt när hon ber läsaren blicka inåt och identifiera sig med bödeln. Hennes syfte är, tvärtom, att tvinga läsaren att ta ansvar. Hon poängterar att fascismen förutsätter oss alla för att verka, oberoende av om vi är bödlar eller offer eller både och, och därför behöver alla vara vaksamma. Fascismen kan verka genom mig, hur demokratisk jag än tror mig vara, även om jag tillhör dem som skulle rensas bort rätt snabbt om en fascistisk enhetsideologi vann mark.

Jag är inte immun mot att gå fascismens ärenden, jag har en bödel inom mig, och jag bär själv ansvar för att inte låta den diktera hur jag handlar. Att lägga vikt vid huruvida någon är fascist i ideologisk bemärkelse blir i det sammanhanget rätt ointressant, det viktiga blir att vara uppmärksam på vad som görs och vem som drabbas av det.

* * *

Men om normaliseringen av fascistoida handlingar (snarare än övertygade individer) är den verkliga faran – kunde man då inte invända att ropen "Inga fascister på våra gator" är missriktade?

Jag tittar ut genom fönstret medan självständighetsbalen snurrar på tv-skärmen. Facklorna i 612-tåget vill aldrig ta slut, och även om "bara" ett 50-tal av dem kallar sig nazister är de övriga helt klart bekväma med att gå i samma tåg. Svenska Yles journalist berömmer fackeltåget för att vara så lugnt och innehålla så många "vanliga" människor. "Trevlig självständighetsdag, och fira lugnt, som de här demonstranterna" hojtar han glatt.

Jag tänker på hur de övertygade individer som finns inte blir mindre farliga genom att medier klappar dem på huvudet. Jag tänker på hur de inte blir mindre farliga av att deras värderingar också praktiseras av personer som inte marscherar under deras flagg.

Jag tänker på antifascister som ställer sig i vägen och fysiskt stoppar andra tåg med sina kroppar, hur absurt det blir att avvisa det som identitetsmanifestationer när folk riskerar utsätta sig själv för våld. Hur det är ett viktigt sätt att bedriva antifascism på, men att vi behöver många fler.

Jag tror att det är just för att ingen av oss löper fri från risken att själva gå fascismens ärenden som vi behöver skrika ”Inga fascister på våra gator”. Inte för att det av sig själv förändrar världen runtomkring oss, men för att vi – när vi rent fysiskt går ut och höjer rösten tillsammans med andra, framför andra – blir påminda om vilken värld som vi förbinder oss att kämpa för.

* * *

På sätt och vis ser jag en parallell mellan demonstrationståget och den roll som liturgin spelar i en gudstjänst. Det sistnämnda beskrivs av teologen Patrik Hagman som en plats där deltagarna övar sig i att låta sina begär omformas. I gudstjänsten handlar det om att lära sig längta efter gemenskap med Gud och andra människor, i demonstrationståget om att längta efter en annan politisk verklighet än den vi ser omkring oss. I bägge fallen uttalas bestämda fraser, bestämda rörelser utförs i grupp, och även om jag som enskild deltagare inte alltid lever upp till det jag säger fungerar aktiviteten som en övning i att låta mitt ideal möta min egen ofullkomlighet. Det sistnämnda är viktigt eftersom kraven på perfektion och styrka också hör hemma på det fascistoida spektret.

Jag är inte bästa vän med alla som jag demonstrerar med och jag är fortsättningsvis en egen individ, men för en stund ingår vi i en gemenskap. Att gå där är inte lika tryggt för alla, vi kan bara försöka göra tåget till en brokig plats där vi skyddar varandra. Där vi kan benämna det vi kämpar för, och även benämna bödlarna, både de utanför och de inuti.

Här blir finlandssvenskan, för mig, faktiskt viktig. Inte för att den skulle vara ett mer antifascistiskt språk än andra (det kan litteraturhistorien vittna mot), och inte bara för att det är en markering mot fascisterna att visa på språklig mångfald.

Men när ”Inga fascister på våra gator” skriks på finlandssvenska erkänner vi att inte heller vår minoritet ännu är där. Slagordet beskriver inte verkligheten, det är en uppmaning som vi behöver rikta åt oss själva, på vårt eget modersmål.

För att förstå att ansvaret att konfrontera bödeln gäller även mig.