Skivrecension: Soulplock, apokalyptisk trance och jazzig pop

Bruce Springsteen tolkar gamla soulfavoriter, Yeah Yeah Yeahs gör en stilig återkomst, Arctic Monkeys fortsätter på en mer sofistikerad linje. Och alla blickar de tillbaka mot tidigare decennier.

Bruce Springsteen är aktuell med det nya albumet Only the strong survive.
06.12.2022 10:26

RETRO

Bruce Springsteen: Only The Strong Survive (Sony)
Yeah Yeah Yeahs: Cool It Down (Secretly Canadian)
Arctic Monkeys: The Car (Domino)
Det var väl bara en tidsfråga innan Bruce Springsteen skulle fylla ett helt album med nedslag i den traditionella soulens historia.
Han sågs en gång som rockens framtid, senare som en av de få som kunde göra pompös stadionrock levande och svettig, men hemligheten bakom det gastkramande i hans låtar har alltid varit hans närhet till soultraditionen. Den har gett en grund för kraften som genomsyrat en inte oansenlig del av hans material, och man kan då också minnas de rena soulstycken som han skrivit och gett vidare åt Gary US Bond och Southside Johnny.
När han valt sånger till Only The Strong Survive har han undvikit de riktigt kända artisternas inspelningar, och i stället vaskat fram femton för den stora publiken mindre bekanta guldkorn från olika decennier. Jerry Butlers Hey, Western Union Man, Dobie Grays Soul Days (där Sam Moore från soulduon Sam & Dave hoppar in som gäst) och Frank Wilsons Do I Love You (Indeed I Do) är några nummer som sticker ut på ett positivt sätt.
Uppenbart är i varje fall att bossen allmänt taget närmat sig materialet med stor respekt. Då blir resultatet en skiva med välgjord, stilfullt framförd musik, men den lämnar också efter sig frågan om han inte kunde ha tagit ut svängarna lite mer.
När jag lyssnar tänker jag att det knappast hade varit helt fel att också använda sig av E Street Band. Då hade låtarna utsatts för en lite hårdare mangling, och han hade kunnat lämna ett tydligare personligt avtryck. Man kan sakna explosioner som hans tolkning av Edwin Starrs War på liveboxen (1986), men visst bjuder han också så här på en skön soultimme.
Bruce Springsteen: Only the strong survive.

Refrängstarkt och dansvänligt

New York-baserade Yeah Yeah Yeahs skapade sig under det tidiga 00-talet ett rykte på stadens post-punkscener, och skivorna har sedan ofta noterats på musikmagasinens årets bästa-listor. Sedan det senaste albumet Mosquito har det ändå gått nio år, och många nya grupper har hunnit komma och gå.
Så man kunde inför återkomsten Cool It Down undra om den gamla kraften verkligen ännu skulle finnas kvar – men redan den apokalyptiska öppningslåten Spitting Off the Edge of the World ger en klar antydan om att oron varit obefogad. Ljudmattan byggs upp av gitarrer, syntar och en distad bas, men det är Karen O som med sin på samma gång sensuella och lite hotfulla röst står i centrum. Och en ännu större roll tar hon i den melankoliska dansballaden Lovebomb, med sin balansgång mellan sköra viskningar och emotionella utbrott.
Stilmässigt har gruppen gått en lång väg sedan de tidiga åren, men dragningen till 1980-talets musikaliska arv finns kvar. Det är indie, hårdrock och electro, och som krydda en dos psykedelisk trance. Största delen av materialet är refrängstarkt och dansvänligt, och visst är det också möjligt att dra en linje till den musik Simple Minds i tiderna levererade.
Själv är jag i allmänhet ingen större vän av feta syntslingor, men när de som i electropoplåten Wolf samkörs med tunga gitarrer kan inte heller jag låta bli att kapitulera. Rytmen är hypnotisk, med ett obönhörligt framåtdriv, och atmosfären blir efterhand alltmer extatisk.
Yeah Yeah Yeahs: Cool it down

Stråkar och croonersång

Sheffieldgruppen Arctic Monkeys gjorde i tiderna en tempostark och rätlinjig musik, kategoriserbar som uppskruvad indierock eller postpunk. Populariteten nådde en höjdpunkt med albumet AM (2013), och det var därför en överraskning att följande utgåva, Tranquility Base Hotel & Casino (2018), innebar ett så totalt stilbyte.
Plötsligt hade tempot dragits ner och ljudbilden blivit sofistikerad, men helheten belastades då också av en lite obalanserad spretighet – som om ledaren Alex Turner velat göra något som inte kändes naturligt för hans band.
På aktuella The Car rör sig musiken i varje fall inom liknande ramar som på föregångaren, med stråkar i nästan varje låt. Ibland kommer en del funkigare inslag, men oftare tar Turner avstamp från en klassisk mjukjazz och skapar stämningar som är svävande och drömska.
Arctic Monkeys: The Car.
Det fungerar bättre än senast, men arrangemangen är fortfarande överlastade. Ibland känns det som om gitarren körde sitt eget wahwah-race på sidan om helheten, och att Turner vill förvandla sig till en falsett- och croonersångare går väl an så länge låtarna – som There’d Better Be A Mirrorball eller Big Ideas – är tillräckligt starka men kan däremellan bli tjatigt. Speciellt som tempot också förblir oförändrat långsamt från första minuten till sista.
Att han har en vision är uppenbart, men bitarna har ännu inte fallit på plats.

ANDRA LÄSER