Pär Stenbäck: Vi inte kan avskriva den ryska hotbilden ens under tider av avspänning

Ingen tvekan därom: 2022 kommer att gå till republiken Finlands historia som ett årtal att minnas. Det blir året då vi fick lov att välja sida, då folket och dess företrädare valde samhörigheten med det liberaldemokratiska lägret i försvaret mot totalitär aggression.

Under ett tiotal framträdanden under året har jag försökt förklara orsaken till den snabba omsvängningen i opinionen. Hur kunde den militära alliansfriheten kastas över bord på ett dygn, den 24 februari? Jag finner förklaringen i den långa historien, i berättelsen om Finland som utsatt gränsland mellan öst och väst. Finland blev gång på gång skådeplats för härjningar, ockupation och förtryck.

I flera inlägg i Sverige lyfte jag fram att detta satt sina spår i det kollektiva minnet. Vi kunde ha dragits in i den östliga hemisfären, men lyckligtvis hann de svenska och nordiska förvaltningsmodellerna, kulturen och religionen rota sig innan Ryssland lyckades behärska Östersjöns hela östkust. Lärdomen är att Finland behövt en skyddsmakt för att överleva. Den makten var länge Sverige, men ett försvagat rike såg Ryssland självt överta rollen under 110 år. Efter den ryska revolutionen stod Finland ensamt 1939 och pliktade för det. 1944 fick vi lov att acceptera en sovjetisk skyddsversion ända till 1991.