Bettina Sågbom-Ek: Dra inte all is över samma kam

Bettina Sågbom-Ek är sedan 10 år tillbaka en stamgäst på istäckta sjöar och hav. Risken för att plurra är låg, säger hon – om du vet vad du gör.

– Vi kan inte hålla på alltför länge, för du fryser ihjäl, säger Bettina Sågbom-Ek till HBL:s fotograf när hon susar fram på Bodom träsk. Själv är hon tillräckligt varmt klädd för köldknäppen.
– Jag har ingen lust att pluta här.
Att "pluta" är dels något av det värsta som kan hända den som åker skridsko på isen, dels en språklig markör som Bettina Sågbom-Ek använder när hon berättar om sin hobby.
Hon värmer händerna mot en kaffekopp i Bodom gård i Esbo och pekar ut mot sjön. Tio minusgrader känns mycket kallare i den vinande vinden.
Det farliga är ofta inte plurret i sig – om man är utrustad med isdubbar – utan minuterna efter att man kravlat sig upp.
Vattnet under isen på Bodom träsk lär vara ungefär fyra grader. Om man tar ett ofrivilligt dopp, är blöt och vinden fryser kroppen till en enda isklump, är det både svårt att byta kläder och tänka klart.
– Du får sen förklara varför det ser ut som att jag gråter, säger Bettina Sågbom-Ek till HBL:s fotograf när den här bilden tas. Orsaken är vinden som får tårarna att rinna, inte att Sågbom-Ek vore ledsen.
Det har lyckligtvis aldrig hänt Bettina Sågbom-Ek, som åkt skridsko på isen regelbundet i tio år.
– Men jag har sett det hända på avstånd.
För några år sedan var det nära ögat, när Sågbom-Ek och hennes son Lee åkte långfärdsskridskor i en större grupp. Isen var tjock och sällskapet gled sorglöst fram.
– Vi åkte plötsligt över ett ställe där det fanns en kvadratisk vak, som sannolikt fiskare hade sågat upp, och som nu var täckt med tunn is. Min son föll i med ena benet och lyckades reagera precis i tid för att kasta sig åt sidan.
De här skridskorna har långa bett undertill, vilket har flera fördelar. "Du far som blixten" och vikten fördelas jämnare på isen. Efter åkturen kan Sågbom-Ek ta av sig dem enkelt och gå in på ett lokalt kafé utan att byta skor.
Lee klarade sig med blotta förskräckelsen: bara utsidan av byxbenet blev blött.
– Han är idrottare och snabb i vändningarna. Det var reptilhjärnan som kickade in.
Sågbom-Ek ser det delvis som kunskapens förtjänst. Lee har liksom sin mamma gått en kurs i långfärdsskridskoåkning och vet, åtminstone i teorin, vilka risker det innebär.

Mest män som dör

Totalt sju personer drunknade i Finland i november: tre som gav sig ut på isen, tre som var på båtfärd och en person på simtur.
Årligen dör i snitt 10–30 personer av att de går igenom isen, i snitt en tredjedel av dem på motordrivna fordon.
Hela 90 procent av dem som drunknar på det sättet är män, och största delen över 60 år. Siffrorna baserar sig på statistik från 2010–2019.
Tänk på det här innan du går ut på frusna vattendrag:
• Gör det aldrig ensam. Sällskap är ditt bästa skydd.
• Klar, genomskinlig kärnis har bäst bärighet.
• Håll koll på isläget i ditt område. Bara för att ett ställe känns säkert kan isen bära mycket mindre en bit bort.
• Förbered dig på det värsta: att du går igenom isen. Isdubbar är det viktigaste redskapet för att ta dig upp ur vaken. Packa mobiltelefon och varma kläder vattentätt.
Källa: Finlands Simundervisnings- och Livräddningsförbund rf

Bärigheten oberäknelig

En sådan risk är att dra hela vattendraget över samma kam.
– Det är så folk drunknar. Bara för att isen är över tio centimeter tjock här är den inte det vid en fors, bäck, bro eller ett sund. Isens tjocklek kan också variera enligt vindens riktning när vattnet fryser till is.
Över tid utvecklar man ett sinne för isen, men alla är inte så erfarna. Nyckeln till en trygg färd är därför att lyssna noga.
– Ljudet får en högre klang, det låter "pio, pio", när du åker på tunn is. Då ska du stanna genast och kolla tjockleken. Man kan också ställa sig bredbent för att fördela vikten på en större yta.

Möter ilska

Själva frågan, varför ge sig ut på isen över huvud taget, väcker starka känslor.
En gång stod en man på strandkanten och gormade "Är ni helt dumma i huvudet!" till Sågbom-Ek och en grupp andra människor som åkte skridsko på isen.
Tio meter från bryggan vid Bodom gård stannar Bettina Sågbom-Ek och börjar hacka med isstavarna. – Titta så tjock den är, här kunde man nästan köra med fyrhjuling. Men bara några meter bort kan isläget vara helt annorlunda, tillägger hon.
Mannen nöjde sig inte med svaret, utan knäppte en bild på sällskapet, skickade den till en kvällstidning och klandrade dem för att föregå med dåligt exempel. Bilden publicerades.
Det trillar en svordom ur Sågbom-Eks mun när hon tänker på episoden.
– Han var helt hysterisk. När vi såg det tänkte vi "jaha, nu måste vi förklara oss igen".
– Jag är född och uppvuxen i Hangö och därför van vid att man inte är överdrivet hispig. Nu låter jag som om jag var 85 år, men det känns som att folk kunde göra allt möjligt roligt förr, men inte nu längre. Genom att testa sig fram och ibland göra sig illa lär man sig. Det är en sorts allmänbildning.
Bettina Sågbom-Ek har full utrusning när hon kliver ut på isen i Esbo. Det allra viktigaste döljer sig bakom kameran: en medmänniska.
För den oinvigda kan långfärdsåkning ändå te sig som rena galenskapen med tanke på skräckscenarierna. Men det finns såklart många goda sidor.
– Det är en vacker naturupplevelse, och ett fritt och trevligt sätt att röra sig. Jag brukar ha med mig en liten matsäck som jag äter ute, inte nu dock när det är så här kallt.
– Dessutom är det billigt. Det enda som egentligen kostar är skridskorna och stavarna, plus en medlemsavgift på 20 euro om året om man vill åka på guidade utfärder.
Enligt Sågbom-Ek trendar långfärdsåkning just nu. Att det är virustryggt och bildskönt i sociala medier spelar troligtvis in.
– Men förbundet har uppmanat oss att inte säga exakt var vi befinner oss, för då kan någon dra förhastade slutsatser. Vi ska helst bara säga "Bodom träsk".

"Inte en chans utan dubbar"

Dagen efter intervjun sms:ar Bettina Sågbom-Ek länken till en nyhetsartikel. "Polisen bekräftar: långfärdsskridskoåkare drunknade i sjö", lyder rubriken.
Sågbom-Ek tror inte att de som dör är hängivna långfärdsåkare, utan människor som bara snörar på sig hockeyskridskorna innan de ger sig av. Här betonar hon igen vikten av att undvika generaliseringar.
– För mig är en långfärdsåkare någon som har all nödvändig utrustning och som aldrig ger sig ut ensam. Utan isdubbar, till exempel, har du inte en jäkla chans att kravla dig upp ur en vak.
Läs även:
Bettina Sågbom-Ek om den stora sorgen: "Jag saknar vardagliga saker som att se honom genom fönstret"
En termosflaska med varm vätska kan vara räddningen om man råkar plurra och bindningen mellan pjäxa och skridsko fryser fast. Dessutom innehåller ryggsäcken luftigt och vattentätt packade kläder. Luften behövs för att hålla väskan flytande.

ANDRA LÄSER