Rokka kan stanna hemma nästa gång

Okänd soldat är i praktiken Finlands nationalepos, skrev Juho Typpö i sin kritiska recension av Aku Louhimies nyfilmatisering i Helsingin Sanomat. Det har han rätt i.

Andra kritiker har värderat filmen högre än Typpö, men det flesta är eniga om att Louhimies i stora drag är trogen mot Väinö Linnas roman, ett onekligen både högtstående och mångfasetterat verk. Diskussionen om det behövs en ny version har ändå hållit sig på en ganska ytlig nivå, i synnerhet beträffande den väsentliga följdfrågan om hur en sådan borde se ut.

Vissa efterlyser helt andra berättelser om Finland. Det kan man helhjärtat instämma i, även om det är att lite fuska bort frågan om hur Finlands de facto-nationalepos kunde ställas i nytt ljus.

En fjärde filmatisering av Okänd soldat lär inte bli aktuell den närmaste tiden (tack och lov). Gissningsvis dröjer det ungefär ett kvartssekel till nästa version, det vill säga till 100-årsminnet av fortsättningskriget. Men om jag får ta mig friheten att vara ute i god tid med ett anspråkslöst förslag till regissören så skulle det vara att inte förhålla sig så slaviskt trogen till originalets intrig. Och att utelämna Rokka ur filmen helt och hållet.

Det handlar inte om att jag ogillar den munvige och fenomenalt stridsdugliga karelaren, utan om att han som nationalhjälte och pojkidol verkar vara så svår att komma runt. Louhimies och skådespelaren Eero Aho gör ett gott försök att visa en mörkare sida av honom, av vad kriget gör åt hjälten. Men någon riktig förnyelse blir det inte.

Ändå tänker jag att en dekonstruktion av nationalhjälten inte borde vara alltför svår att göra, för råmaterialet till en sådan har Väinö Linna själv ställt fram som på en bricka.

Rokka, som ansluter sig till bokens kulsprutepluton först en bit in i kriget, är egentligen en syntes av tre andra personer i romanen: Lehto, Hietanen och Lahtinen.

Av Lehto har Rokka lånat sin kallblodighet och sin uppstudsighet mot auktoriteter, av Hietanen sin fryntlighet och sitt goda humör och av Lahtinen sin relativt goda insikt i de stora skeendena. Alla fyra representerar också den vanliga jordbrukaren eller arbetaren som på grund av sin duglighet blivit underbefäl i armén – och som där förväntas ta de största personliga riskerna.

Rokka är visserligen en figur som rymmer många intressanta paradoxer, men precis samma motsättningar finns inom och mellan de tre andra undersergeanterna. Och även om Lehto, Hietanen och Lahtinen på idéplanet representerar olika saker, är de inte några schabloner, utan alldeles tillräckligt sammansatta personligheter var för sig. I den här triangeln finns konflikterna både på person- och idéplanet, vilket ter sig tacksamt för just filmmediet att utnyttja.

Den intressanta läsningen som här kan göras av boken och som kunde gestaltas på film handlar, tror jag, om att Lahtinen är klarsynt beträffande politiken, Lehto beträffande kriget och Hietanen beträffande människan.

Till exempel är Lahtinen helt på det klara om arten av Finlands samarbete med Hitlertyskland, och då de finska trupperna korsar den gamla gränsen på väg in i Fjärrkarelen konstaterar han att det moraliska mandatet är upphävt och att kriget blivit ett rövartåg. Det är en rimlig analys ännu i dag, men den lite fyrkantigt idealistiska och ganska okarismatiska Lahtinens öde är att ingen riktigt lyssnar på honom. Lika lite den här gången, som då han försöker förklara evolutionsteorin för Hietanen.

Denne är i sin tur politiskt naiv. Men då Lehto kallblodigt skjuter ihjäl en obeväpnad krigsfånge är det han som protesterar, medan den politiskt så klarsynte Lahtinen viftar bort händelsen: "vad är det att skrika om". Hietanen är också den som delar med sig av sitt bröd till barnen i det erövrade Petroskoj och hans öde är att riskera livet – och förlora det – då han försöker rädda människor i sin omedelbara närhet. Lahtinen – som slåss i ett krig vars mål och syfte han inte tror på – går under då han försöker rädda en kulspruta.

Lehto representerar å sin sida en sorts cynisk klarsyn beträffande krigets praktik: det handlar i grunden om att döda, att förhärda sig, att inte inbilla sig att det finns plats för svaghet eller medkänsla. Talande nog är han uppskattad av vissa högre officerare som i honom ser en pojke av "stål rätt igenom", medan de andra meniga upplever honom som obehaglig. Kanske kunde man säga att Lehto representerar något slags fascistiskt människoideal, men som person är han lika likgiltig för krigets mål och syfte som han är för människorna, vare sig det är fiender eller kamrater. Han kunde ses som en exponent för en särskild sorts destruktiv maskulinitet som är självförintande. Den finns också latent hos Rokka, men hos honom ser vi aldrig dess yttersta konsekvenser

Svaghetsföraktet är en återvändsgränd. Då Lehto såras, väljer han att dö för egen hand.

Att berätta om den här trion skulle egentligen inte handla så mycket om att uppdatera, som om att fokusera på något annat. Finland har varit bra på att ta till sig Linnas realism, den oputsade motbilden till den förskönande krigsberättelsen som fosterländska kretsar omhuldade ännu vid romanens utgivning. Där är dess genomslag otvetydigt. Men genom trion Lehto, Hietanen, Lahtinen ställer Linna andra frågor, som fortfarande är angelägna:

Kan vi tala om vår svaghet, och hur? Kan vi lyssna på röster som talar om vår skuld, i det stora lika väl som i det lilla? Kan vi se människan, lidandet?

Väinö Linnas okända soldater är de som inte överlever. Lehto skjuter sig själv genom munnen – och dör. Lahtinen träffas av en kula i örat – och dör. Hietanen får ögonen bortsprängda – men dör inte omedelbart.

Förstås är det han, och inte Rokka, som är den verkliga hjälten i Okänd soldat. Också som blind förblir han seende. När fältambulansen sedan kraschar, nånstans i ödemarken norr om Ladoga, försöker han trots sina svåra skador hjälpa andra sårade, innan han slutligen skjuts ner.

Här slutar filmen.